Barnbarnshelg

I helgen tog jag till sängen under ett dygn. Hade feber och mådde helt enkelt inget vidare. Maken fick skippa en av sina filmfestivalfilmer och roa barnbarnen under lördagskvällen. Själv slumrade jag till lite då och då och mellan slumringarna, läste jag ut Eija Hetekivi Olssons roman Ingenbarnsland.

Den var riktigt bra och fick mig att fundera över fattigdom. Alltså vad är egentligen fattigdom. Huvudpersonen Miira upplever sin tillvaro, som väldigt påver. Dåligt om kläder, ofta hungrig och många kontakter med socialtjänsten.

Boken beskriver föräldrarnas slit. Pappan jobbar heltid på Volvo och mamman städar för en ynklig summa per timme. Hur många timmar framgår inte. Miira  är enda barnet. Ändå räcker inte de intjänade pengarna till.

Nu vill jag inte slå mig för bröstet, men vårt första barn föddes just 1973, precis som Miira i boken, och 1980, det år skildringen boken börjar, hade vi tre barn. Samtidigt som Maken och jag delade på mindre än en heltidstjänst. Ändå överlevde vi utan att jag tyckte att vi var särskilt fattiga.

Jag har frågat barnen om hur de upplevde sin uppväxt. Jo, de hade klart för sig att tillgångarna var begränsade och anpassade sina önskningar efter det. Och var glada över att växa upp i ett område där de flesta barnen hade det ungefär likadant. Med ensamma mammor, som jobbade i sjukvården.

Så fattigdom är mer än avsaknad av pengar, tror jag. Den fattigdom, som boken beskriver, skulle jag snarare kalla torftighet. Och framför allt en brist på framtidstro. Som får Miira och hennes kompisar att leva väldigt destruktivt.

En fånig detalj, som drog ner boken lite i mina ögon var beskrivningen av hur Miiras mamma köpte arbetsredskap till fönsterputsning. Förutom trasor inhandlades vindrutetorkare. Jag har väl aldrig hört på maken. Vindrutetorkare sitter på bilar. När man putsar fönster använder man förnsterskrapor och inget annat. Nästan så jag undrar över kvaliteten på researchen. Eller är det ett typiskt västkustskt begrepp?

Men som sagt; jag rekommenderar boken.

2 reaktioner till “Barnbarnshelg

  1. Tycker heller inte att det låter så fattigt men en heltidslön från bilindustrin plus städning. Min mamma var hemma när min syster var liten och min styvfar som snickare på landet tjänade betydligt mindre än en industriarbetare och vi var tre barn, men jag upplevde oss absolut inte som fattiga. Vi hade inte råd med utlandssemester eller märkeskläder och tillgångarna var som sagt begränsade, men det är ju inte detsamma som fattigdom. Vi har inte heller råd att åka på utlandssemester med barnen, eftersom min man är butiksanställd och jag är deltidssjuk, men jag skulle absolut inte se oss som fattiga.

  2. Vi hade turen, eller vad man ska kalla det, att min frånvarande fader dog och efterlämnade ett mindre arv. De pengarna använde vi till en resa till Mallis. Annars var det glest mellan den typen av resor.

    Nej, det är inte alltid pengabrist som gör människor fattiga. Om det inte handlar om arbetslösa eller sjuka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s