Första reserv

I långliga tider har vår familj haft en novembertradition. Jag gav visserligen upp redan för över sex år sedan. Filmer på biosalong passar mig inte längre. Pallar inte att sitta still mer än två timmar. Och klarar inte alla lukter från flera hundra personer i samma utrymme. Plus att jag känner höstförkylningen komma som ett brev på posten.

Numera är det Maken och Ettan som håller fast vid att boka in halvannan vecka i november för att koncentrera sig på filmkonsten. Kruxet i år var bara att Ettan var inbokad på en tjänsteresa till USA under den gångna veckan. Och då har jag fått rycka in. En film om dagen tre dagar i sträck. Det tycker jag är bra jobbat för att vara mig.

I fredags kväll var vi på Skandia för att se överraskningsfilmen. På ett fullsatt, onumrerat Skandia gäller det att komma i tid och hålla sig framme. Bänkrad 15 är hetast för de flesta. Nivåskillnaden mellan 14 och 15 är ansenlig och benutrymmet är generöst. Helst vill vi sitta längst ut till höger, om utifall filmen visar sig vara en nitlott. Då kan man gå i förtid utan att störa allt för mycket.

Vi fick våra åtråvärda platser och bredvid oss satte sig en kvinna, som filmfestivalade i ensamt majestät. Före filmen satt vi och gissade vad det kunde vara för film.

– Bara det inte är Argo, sa damen till vänster om mig. Den har jag fått premiärbiljetter till.

Men det var Ben Afflecks nya film Argo. Historien om hur en CIA-agent lyckas smuggla ut sex amerikanska ambassadtjänstemän från Teheran 1979.

Spännande, med ibland lite väl lättköpta effekter. Som att bilar inte startade när det hängde på håret eller att folk blev hindrade från att nå telefonen när det ringde och det gällde liv eller död. Andan i filmen kändes väldigt amerikansk och patriotisk, men man slapp flaggviftade och högtravande retoriska formuleringar.

Föreställning nummer två, igår, var filmen Bekas. Gjord av en svensk kurd, som en fortsättning på hans examensarbete. En kortfilm också med titeln Bekas. Begreppet, om jag förstått saken rätt, hänsyftar på personer som saknar föräldrar och familj.

Resultatet var sådär. Konversationen pågick på kurdiska och filmen var textad med engelsk undertext. Det tror jag berodde på att filmen är ett tävlingsbidrag och vi var på juryvisningen. Men för mig gick alldeles för mycket av koncentrationen åt till att läsa textremsor. Dessutom skrek huvudpersonerna ut sina repliker. Och hade jag haft en krona för alla örfilar som utdelades, så hade biljetten varit betald flera gånger om.

Idag såg jag film nummer tre. Även den är ett tävlingsbidrag. En australiensk film, Wish You Were Here. Ruskigt spännande och bra. Helt otextad och det tog ett tag innan öronen ställt in sig på språket. Nu har jag inte sett andra i tävlingskategorin och kommer inte heller att göra det eftersom Ettan, Makens festivalsällskap, kommer hem imorgon och tar över.

Så i brist på mördande konkurrens utdelar jag årets bronshäst till Kieran Darcy-Smith för den täta Wish You Were Here.

Och på detta vis har jag fyllt årskvoten för biobesök på 72 timmar.

Annonser

Om frktjatlund

Ordet sallad kommer av det latinska salare, som betydet beströ med salt ...
Det här inlägget postades i Allmänt och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Första reserv

  1. FruH skriver:

    Den kan man se på Telias on demands filmfestival. Så då tror jag vi festivalar hemma i tv-soffan 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s