Igår var jag uppe i ottan och städade. Slet som en galärslav i halvannan timme innan hemmet såg någotsånär presentabelt ut. Och det målet var uppnått redan klockan 8 då jag började jobba. Hemifrån. Tills det var dags för lunch. För att inte säga långlunch.
Syrran hade bestämt träff vid Zinkendamms tunnelbanestation med vår nyfunna kusin. Han och hans fru stod redan och väntade i biljetthallen när Syrran och jag kom. Brorsan hade ringt och meddelat att han inte mådde så bra och därför tänkte stanna hemma. I närheten av toaletten.
Jag tog med dem på en tur i mina kvarter. Visade var kusin Kent kunde ha bott under sina första levnadsår. Hans moster, som fortfarande lever, visste bestämt att det var på Wollmar Yxkullsgatan i närheten av Ringvägen och att man kunde se en skolgård från köksfönstret.
Problemet är bara att det finns två skolor vid Wollmar Yxkull: Maria gamla folkskola och Maria skola. Sistnämnda skola ligger i närheten av Ringvägen, närmare bestämt alldeles vid Ringvägen, men skolgården är inte synlig från gatan. Och det är knappt några hus med adress Wollmar Yxkullsgatan, som har utsikt mot skolgården på Maria gamla folkskola.
Jag pratade med Kents moster på mobilen och frågade om skolan var i rött tegel eller inte, men det kunde hon inte erinra sig. Men vi bestämde oss för att det måste ha varit tvärs över gatan från Maria skola, som han bott första tiden. Där finns det flera hus med fönster mot skolan.
Vi kollade också adressen på Maria Prästgårdsgata där Brorsan påstod att farmor och farfar hade bott utan att bli mycket klokare. Det måste ha varit en annan portuppgång än den Brorsan kommer ihåg.
Syrran hade med sig kopior på gamla kort, tagna av vår far. Bland annat ett där vår gemensamma farmor stod och sålde blommor på Mariatorget. Så vi gick dit och försökte fastställa var hon stått med sin blomsterkorg. Antagligen var det på Rivalsidan om torget. Där rör det sig mest människor.
Vi köpte med och lunchmat och gick hem till mig. Kent berättade lite om sin uppväxt. Att han nästan var tonåring innan han fick veta att den man som han växt upp med inte var hans riktiga pappa. Och det var i samma veva som den riktiga pappan dog. Så han fick aldrig tillfälle att träffa honom. Hans barndom kantades av föräldrarnas alkoholmissbruk och ständiga bråk. Och som äldsta barnet i familjen fick han ta mycket stryk från sin styvfar.
Jag tog fram stora plasttråget med alla våra foton och lyckades hitta några gamla bilder i röran. Den oordning, som uppstod för 20 år sedan, när Maken fixade varsitt album till barnen i samband med att de flyttade hemifrån. Några bilder på oss syskon, som små. Och på vår pappa. Syrran hade med sig ett kort från begravningen av vår farfars far och där var både vår pappa och Kents pappa med på bilden. Och det är nog den enda som finns.
Trots att vi aldrig träffats tidigare gick allt förvånansvärt smidigt. Kent verkar vara en lättsam person och vi hade inga problem att hålla konversationen igång. Men det brukar inte vara något större problem. Inte när Syrran är med. Hon pratar så gärna.
frktjatlund 
Det låter helt underbart att ”nostalgia” så där. Det du berättar om Stockholm känner jag inte till, trots att jag, enligt prästen, är född där nånstans. Närmare bestämt i Engelbrekts församling. Jodå, min mamma och pappa bodde där då, men jag föddes i Kalmar, ingen annanstans! Och vem (mamma) vågade säga emot prästen på den tiden?). Mamma flyttade därifrån när hon var gravid med mig. Min pappa hade råkat ut för en olycka i samband med ”lastande av virke till skärgårdsbåten”… han drunknade. Så, jag har aldrig träffat min pappa!
Numera har jag bara varit vanlig turist i Sthlm.. .och jag älskar den stan!
Jag tycker det är tillräckligt med nostalgiupplevelser här i min lilla stad. Jag, som har världens sämsta lokalsinne och ännu sämre på min släkt.
Som en parentes; jag följde med er på er skottlandresa. Den var härlig och det var många igenkänningstecken där.
Kul att gå och leta i stan sådär. Och så beundrar jag dig för att du lyckas gå upp och städa så tidigt.
Småländskan: Vad sorgligt att du aldrig fick träffa sin pappa. Men roligt att du gillar Stockholm. Jag var i Kalmar förra året och tyckte att den stan verkade trevlig.
Ullah: Städinsatsen var mest för att jag var nödd och tvungen. Annars hade jag hellre valt sovmorgon.
Det är både roligt och lite läskigt att träffa ”nya” släktingar så där. Skönt då om dom är lättsamma och någorlunda på samma nivå. Borde själv träffa en halvbror och hans familj när jag besöker storstaden nästa gång. Hittills har vi inte lyckats få ihop tid till en träff och det blir bara svårare ju längre tiden går.
Det kan jag tänka mig. Att det blir svårare. Muren blir liksom högre och högre ju längre tiden går.