Sen sist

Det är dyrt med helger och extra röda dagar. Inte bara för samhället i stort, utan även för den enskilde medborgaren. Som för mig och Maken till exempel.

I lördags insisterade My på ett besök på Grönan. ”Jag har faktiskt sagt till mina klasskompisar att vi ska dit” var hennes tyngsta argument. Nåväl, det blev som hon ville. Maken tog barnen dit själv eftersom jag vägrade följa med. Jag gör nästan vad som helst hellre än åker bergochdala och annat som ger den där obehagliga fallkänslan i maggropen. Maken är heller inte så begeistrad men tyckte att kändisspottingen var värd en del. Det kryllade tydligen av välbekanta ansikten.

När jag hittade två avslitna åkband på vardagsrumsgolvet blev jag lite purken på barnen. De har en ovana att släppa ifrån sig allt där de går och står.
– Tycker ni att det var roligt på Grönan?
– Ja, det var det, menade båda två.
– Jag tycker inte att det är lika kul när ni visar er uppskattning genom att slänga åkbanden på golvet.
– Men jag har fortfarande kvar mitt på armen, protesterade My. Jag tänker ha det kvar och visa mina klasskompisar.

Vad gör man när det ena upphittade åkbandet tillhör Maken? Sanningen i att det inte går lära gamla hundar sitta, står sig än. I mitt eget hem. Plus sanningen i att barn inte gör som du säger, utan som du gör.

På söndagen tog vi oss till Bromma och sporttillbehörstemplet Decathlon. Barnen saknar sovsäckar och eftersom vi ska campa i juni, så köpte vi varsin som går att koppla ihop till en stor. Och självklart ville de prova finessen hemma på vardagsrumsgolvet, men fel dragkedjor kopplades ihop med varandra och nu får vi inte isär säckarna. Tur att det inte var så exklusiva modeller. Om utifall vi inte kan fixa till dem.

När vi lämnade tillbaka barnen på måndagskvällen, bestämde vi oss för att fira 1 maj till havs och tura till Åland. Vädret lovade att bli vackert och det är inte mycket som överträffar Stockholms skärgård i vårsolens sken. Nu var det i blåsigaste laget för att sitta på soldäck på vägen till Åland, men det funkar även att titta ut genom Skybarens panoramafönster. Ta ett glas vitt vin och läsa några boksidor mellan varven. På hemvägen satt vi ett tag ute i solen på bakre soldäck där det var lite mer lä.

tura

Vi hade bokat trerätters middag. Det kändes som en överloppsgärning för min del. Dels hade vi ätit frukostbuffé på morgonen och dels åt jag mig så gott som mätt på förrättsbuffén. Och efterrätter är inte min grej. Om det blir någon nästa gång ska jag försöka komma ihåg det. Att jag ska nöja mig med förrätterna. Det är ju i alla fall dem som jag tycker bäst om.

Annonser

Om frktjatlund

Ordet sallad kommer av det latinska salare, som betydet beströ med salt ...
Det här inlägget postades i Allmänt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Sen sist

  1. Fia skriver:

    Berg- och dalbanan kan jag stå ut med, men den förskräckliga Vikingagungan är direkt livsfarlig. Det är många år sedan jag åkte den, men jag minns fortfarande den fasanfulla känslan av vidrigt illamående. Jag var livrädd för att börja kräkas så att det skulle hamna på en grupp människor som hade oturen att vara nedanför mig då min sida av gungan var i överläge. Och inte har jag provat Fritt fall heller. Törs inte!

  2. frktjatlund skriver:

    Nedre tonåren är nog den optimala åldern för att åkattraktioner. Själv har jag inte tordats åka någonting sen jag fick barn.

  3. Cici skriver:

    Det är nog snart trettio år sedan jag provad på attraktioner av grönalundstyp och blir man illamående av att sitta på en vanlig parkgunga och vagga lite försiktigt är det nog inte värt att ge sig på de där otygen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s