Klassad

Jag blandar lätt ihop folk. Både när det gäller utseende och annat. Två som jag har svårt att skilja åt är till exempel Åsa Alakoski och Susanna Lindeborg. Och tvärtom. De blir helt enkelt samma människa i backspegeln.

Någon av Susanna/Åsa skrev några rader om arbetarklassen. Hur folk som tillhör den, kastar saker i större utsträckning än andra. Speciellt saker som barnen förfärdigat.

Nu visste jag redan min klasstillhörighet eftersom jag inte har något kapital att leva på utan säljer mina förmågor till dem som har stålingar. Men jag har en invändning till kopplingen mellan kastandet och klass. Den självklara orsaken till att man inte kan spara allt är utrymmesbristen. Så boendeformen avgör mer än klasstillhörighet.

Våra vänner från Rättvik till exempel, de är riktiga ekorrar. Och inte lever de mer på kapital än vi. Däremot har de en lada och i den har de sparat allt. Och då menar jag allt. Kläder, möbler, husgeråd och en massa från småbarnsåren. Med ett fyra kvadratmeter stort vindsförråd finns det inte en chans att lagra gammalt.

Annonser

Om frktjatlund

Ordet sallad kommer av det latinska salare, som betydet beströ med salt ...
Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Klassad

  1. Cici skriver:

    Jag tror också att det kan vara generna som styr. Jag slänger allt jag kommer över som jag inte tror ska användas igen, maken sparar allt för det kan vara bra att ha.
    Det kan ju också bero på att jag är uppvuxen i storstan där det fanns möjlighet att köpa nytt bara man hade pengar, men maken är uppvuxen i denna ”bondhåla” där det var långt till affärerna och utseendet fick stå tillbaka för funktionen.

  2. Annaa Mattsson skriver:

    He he… Fast jag har nog inte lika svårt att skilja dem åt.

    Hos Lindeborg har jag irriterat mig över ursäktandet av pappan. Ett rörande exempel kanske ändå på hur flickor är så ständigt förlåtande sina fäder.

    Hos Alakoski har jag stört mig mycket över att hon, och medredaktör i antologi om kvinnors klassresor, buntar ihop och sätter likhetstecken mellan arbetarklass och ”white trash”. För mig är arbetarklass och 50/60-tal uppåtsträvande, folkbildning, fackföreningar, egnahem.

    Jag känner lika lite igen mig i detta hopbuntande. Den obildade arbetarklassen som inte har vett att se värdet i sina barns fina alster. Jag blir så trött. Ska vi gissa på att Alaborg har en gammal oförrätt gnagande, när hennes skeva påskhöna åkte i soporna och hon kopplar det direkt till klasstillhörighet.

    Naturligtvis spelar utrymmet en roll. Men mer generna. Som med det mesta. Men kanske för resten, finns det en större ängslighet hos medelklassen om att inte göra rätt? Så påskhönorna blir liggande kvar. Jag hade vänner som det inte slog att man inte måste sätta upp allt dagiskrafs på väggarna. De var skräckblandat förtjusta över mitt tilltag att vägra allt. Klart några snäpp över mig på klasskalan var de.

  3. frktjatlund skriver:

    cici: jo, gener och uppfostran påverkar säkert också hur man ser på tingen. Företag som Shurgard tjänar multum på folk med dåliga gener och dålig uppfostran. Folk magasinerar saker till hyror som vida överskrider sakernas värde.

    annaa: Ja, varför blir pappan så lätt ursäktad. Och många läsare, inklusive jag själv, reagerar på att mamman låter henne växa upp i misär.

    Jag skäms inte över att jag slängde vilt när barnen var små. Man kan ju inte spara på allt och då sparade jag inte på något. Tänkte jag då och jag har inte ändrat mig på den punkten.

  4. Ettan skriver:

    titta vad jag har gjort, mmm fint ge det till farmor eller släng det 🙂 Jag är inte ledsen över att saker och ting inte är sparat, jag skäms över de fula ankorna som min fru tog hem när farmor hade dött

  5. frktjatlund skriver:

    ettan: Du kan botanisera hos Syrran. Hon har fler saker som ni gjort. Uppe på väggarna till och med.

  6. Annaa Mattsson skriver:

    Jag tror för resten vi hade ett knep, vi markerade tydligt att allt pysslet var deras saker, inte något som skulle tas hem och ges i present till hemmet/föräldrarna. Detta skilde sig markant från vännerna som såg alla barnens alster som ”gåvor”. Och gåvor måste man ju förvalta. Alltså sparade var och en sina egna prylar, det blev någon mindre kartong var som rensades ur efter hand, kom pynt fram så var det på deras egna ytor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s