Ännu en bikt

Så fräck har jag nog aldrig varit tidigare. Men jag skyller på förmildrande omständigheter. Jag lämnade tillbaka parkasen. Jo det gjorde jag, trots att jag använt den fram och tillbaka till jobbet två dagar, det vill säga burit den i sammanlagt tre timmar.

Förmildrande omständigheter? Jo, när Maken hämtade barnbarnen från fritids i fredags var det ganska varmt så barnen ville inte ha både tjocktröja och jacka på sig utan gick och slängde med sina ytterplagg. Någonstans under tunnelbaneturen mellan Skanstull och Zinkensdamm fick Maken förtroendet att bära jackorna. Det svek han tydligen, eftersom Noas jacka saknades när de landade hos oss.

Då kändes det inte bra att jag skulle vara ägare till två snarlika plagg samtidigt som Noa blivit av med sitt nya älsklingsdito. Lindex återköpte och jag kunde köpa en tjocktröja på Lindex. Och en ny jacka på KappAhl, som hade 20% på reapriset. Inte lika häftig kanske, men det kändes onödigt att köpa exakt samma som den borttappade. Med lite tur kan den ju dyka upp på SL:s hittegods.

Annonser

Om frktjatlund

Ordet sallad kommer av det latinska salare, som betydet beströ med salt ...
Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Ännu en bikt

  1. Annaa Mattsson skriver:

    Jag levde också med en sådan man. Jag var faktiskt ledsen när han gick ur tiden, det är inte det, men så mycket ursinne det gick åt till det där. ”Åh fan.” Sa han. När jackor och snygga nya tröjor inte klarade några få meter hem från skola och dagis, än mindre från stan. Vi gick och åkte säkert lika många gånger, jag tappade aldrig ett plagg, han 10,nä 20. För att inte tala om allt av hans eget och hemmets som blev kvar på tåg, bussar, perronger, hotellrum. ”Åh fan!” Jag hade också en vana att pyssla med rabattkuponger för att barn skulle vara någorlunda välklädda säsongen ut. När pappa tappat.

  2. Lisbeth skriver:

    Ha ha här tappas det inte här läggs det bort iallafall enligt sambon. Han är bomsäker på att han kommer att hitta det han tappat. I 25% av fallen hittar jag det bortlagda.
    resten 75% kommer aldrig åter. jag tänker på det men aldrig han.
    Det kanske kom i modersmjölken det här att förlägga saker?

  3. Ping: Man kan väl köpa strumpor i Berlin « Annaa Mattssons Blog

  4. ab skriver:

    Jag tror mammor har en speciell förmåga att veta var allting finns. När jag var ung mamma visste jag var i lägenheten varenda pryl befann sig, dvs om barn eller man frågade, visste jag besked utan att behöva tänka på saken.

    Tyvärr försvinner förmågan när barnen växer upp. Nu har jag inte en susning… 😉

  5. frktjatlund skriver:

    Annaa: Egentligen är jag en större borttappare i familjen. Men jag blir åtminstone arg på mig själv, rodnar skamset och kommer inte med ursäkter. Till skillnad från andra. Och man kan köpa strumpor nästan överallt.
    Lisbeth: Jo, jag tror att det är genetiskt. Ungefär som sinne för ekonomi. Antingen har man gåvan eller inte. (Välkommen hit!)

  6. frktjatlund skriver:

    ab: Det gäller att framkalla minnesbilden av var man såg prylen senast. Och både själva framkallningen och minnet blir sämre med åren.
    (Och välkommen hit du också! Din kommentar hade hamnat i spamfiltret av någon outgrundlig anledning.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s