Försoffad

Maken vill ha nya soffor medan jag är fullkomligt nöjd med de vi har. Två likadana gråsvarta tresitssoffor med vändbara sittdynor. Och det mesta av tyget går att tvätta. Dessutom fungerar de utmärkt som extrasängar. Men sofforna är över tio år gamla och så länge har vi aldrig haft någon tidigare och då tycker somliga att vi har all anledning att byta.

Vår första soffa var ett arvegods: mammas gamla vinröda plyschsoffa från 1957. Den inköptes av Styvfadern när han och mamma gifte sig. Från 1972 till 1974 flyttade vi med den till olika vardagsrum. Ett par stålfjädrar som sa klojnk, klojnk när man satte sig i högra hörnet påminde om Modern. Det var hennes reserverade plats där hon gärna satt och målade sina långa naglar.

Soffan hade inga lösa sittdynor så om man tappade något i den, var risken stor att saken i fråga trillade ner mellan ryggstöd och sitsen. Och då var den evigt förlorade. En kväll började Maken fantisera om allt som kunde gömma sig i soffans inre. Alla pengar som under årens lopp girigt slukats upp av möbeln.

Med bräckjärn och andra verktyg blev soffan till kaffeved. Men fynden var få: några kronor, udda sockor, hårspännen och en nagelfil.

Först blev mamma upprörd över att vi kasserat soffan. Sen tyckte hon synd om oss eftersom vi inte hade pengar till någon ny och köpte begagnade möbler av ett pensionärspar. En förskräcklig soffa. Tyckte jag. Ful och obekväm att sitta i. Den var bäddbar och Maken fick för sig att vi skulle sova i den 110 cm breda sängen. Han, jag och nattvandrade barn. Den soffan blev inte gammal hos oss. Inte ens ett år.

(Farmor, Ettan och Tvåan i hemska soffan. På bilden är svärmodern 53, dvs fem år yngre än jag idag. Scary!)

Nästa soffa var en soffgrupp. Också en grön historia men från Modern. På den tiden bodde barnen i vardagsrummet och soffgruppen stod i ett av sovrummen. Det så kallade tv-rummet. På 80-talet tog hörnsofforna vid. Först en blommig historia från Ikea, sen en enfärgad blå i samma modell.

Den blå soffan förstördes av en kompis till Trean. Hon/han skrev Treans namn med stora bokstäver på sittdynornas undersida. Texten satt som berget och då gick det inte att vända plymåerna längre.

År 2000-04-08 köpte vi två grå soffor av modell Alex. Och om jag får bestämma så duger de ett tag till.

3 reaktioner till “Försoffad

  1. Av detta tror jag man kan dra vissa slutsatser. En är att så betydelsefulla möbler som soffor ofta sällar sig till familjen av en ren slump. Det har hänt även hemma hos oss. En annan är att soffor har olika livslängd under olika skeden i människolivet. Har massor av exempel som styrker detta. Men ska enbart nämna moderns stolthet, den gamla renoverade soffan av rokoko-typ, köpt av svågern antikhandlaren. Den hängde med i många år, helt osliten, var ju inget man satt i annat än till kalas. Sen skaffades det plötsligt TV, mycket sent, jag var redan 18 år och faran borde nästan varit över. Det var den inte. På den tid jag hade kvar i hemmet lyckades jag totalt sitta ned ena hörnet. Sen återgick soffan till sin kalastillvaro, men den som satt i mitt hörn var tvungen att ha kuddar under rumpan för att klara en längre stund. Den gick i graven först med henne för två år sedan. Hade inte den där TV-skaffats så hade väl soffan varit i ungefär samma skick som när den införskaffades på 50-talet.

    Man kan alltså fundera över hur mycket TV-n har förkortat livet på soffor under de senaste dryga 50 åren.

  2. Men då borde annat möblemang komma undan slitage. Köksmöblerna till exempel. Numera är det mer regel än undantag att vi äter middagen i soffan på vardagarna. Förr i världen var det no, no. Vi fick tv 1960 och aldrig att vi åt mat i vardagsrummet. Möjligen te och smörgås. Och då hade mackorna bretts i köket.
    Och ju fler man är i hemmet desto mer nötning. Och finns det somliga som somnar med rödvinsglas i näven på fredagkvällarna, så sätter det sina spår.

  3. Alla möbler har nog blivit sämre. Men köksmöbler har hos oss varit betydligt mer långlivade. Förutsätter att mina furustolar från 1978 lever i högönsklig välmåga hos någon gammal kompis i Göteborg. Vi har haft samma utveckling med maten i soffan som ni. Här är ju barnen födda så sent som 89-92, men vi hade stenhårt matförbud på annan plats än vid köksbordet. Till mat räknades även fruktbitar och sånt. Sen kom fredagschipsen framför TV-n, sen kom tricket med smörgås vid morgon-barnprogrammen, och sen… Nu äts bara undantagsvis vid köksbordet. Värsta nötningen skedde när tre tonårsbarn levde i stort sett hela sitt hemmaliv i soffa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s