Som förr i världen

Nu börjar fondväggen i vardagsrummet se lite sliten ut. Den kanske inte var ett jättebra val, röda blommor på svart botten. Men det kändes rätt då. För då hade vi inget minne av vad barn kan hitta på. Nu vet vi.

Barn pillar på tapetskarvar. Gör man det på en svart tapet tittar den vita baksidan fram. Och barn vill ha 10-kronorsleksaker från automaten på Konsum. Helst vill de få en slajmfärgad, geléaktig plasthand som de kan kasta mot väggen. Då fastnar leksaken halvt om halvt på den svarta tapeten och liksom klättrar ner. Och efter sig lämnar den snigelspår.

Maken köpte en radiostyrd bil till Noa. Inte för att han skulle sluta kasta saker som fastnar på väggarna. Mer för att kompensera att Trean aldrig fick någon när han var liten. Det värsta var att han och Ettan blev lovade varsin av mormor. Själva hade vi inte det ekonomiska utrymmet för den typen av extravaganser.

Men jag borde ha anat ugglor i mossen. För det första kostade sådana bilar ganska mycket och modern var inte den som tyckte att man skulle skämma bort barn med dyra leksaker. För det andra hade mamma inte någon särskild koll på marknaden.

Och när pojkarna öppnade sina paket var besvikelsen ett faktum. Visst, där låg en batteridriven leksaksbil. Och en kontroll med ratt och vippkontakter för att framåt och bakåt. Men själva radiostyrningen saknades. Istället fanns det en meterlång sladd mellan kontrollen och bilen. Så pojkarna fick kuta i samma takt som bilen. Hur kul var det för en 9-13-åring?

Bilarna gömdes undan i stora garderoben. Tänk om någon kompis på besök skulle komma på dem med småbarnsleksaker.

Men Noa gick glatt ut på gården och körde varv på varv. Och när Svärdottern hämtade på söndag eftermiddag var han väldigt bestämd.
– Bilen måste med hem. Här kan den inte vara kvar. För kolla på hjulen och tänk på att dubbdäck är förbjudna på Hornsgatan.

4 reaktioner till “Som förr i världen

  1. Åh, jag minns min bror radiostyrda bil! Den var ett svart under som låg nedpackad i sin kartong när den inte högtidligt togs fram och kördes ett par varv runt köksgolvet. Man får betänka att brodern är född 1939, så det var en rar pjäs.

    Brodern var dålig på att få med sig sina prylar när han flyttade. För att han var lite modern i sitt flyttande. Drog runt till tillfälliga boenden i olika städer innan han slog sin ned runt 25. Den radiostyrda blev stående. Kanske, men jag säger bara kanske, kom den som alla mina gamla leksaker i händerna på de först födda syskon- och kusinbarnen. Han frågade inte efter vilket.

    Men nu på sin av bitterhet förmörkade pensionärshöst undrar han. Och beskyller modern, och fadern, för att ha försnillat hans dyrgrip. Föga konsruktivt eftersom de varit döda i 1½ respektive 31½ år. Det är synd på en sån rar pjäs, att den koms ihåg av ägaren med bitterhet.

    Äldsta här önskade sig också en radiostyrd bil. Hon fick en, en Musse Pigg-bil i plast från Åhléns rea. För sent. Nu åkte den på loppis. Det står på hennes lista över traumatiska minnen från barndomen; ”Att jag inte fick en radiostyrd bil förrän jag slutat önska mig det.”

  2. Alla dessa olyckliga barndomar. Tvåan återkommer då och då till Barbiedockan som hon aldrig fick. Vi köpte henne en för några år sedan, men av någon anledning tyckte hon inte att det var samma sak.

  3. Ack ja..själv tycker jag fortfarande att det var orättvist att min lillasyster fick leka med m i t t dockskåp som farfar gjorde åt mig. Och lekte sönder det för hon var för liten – men det finns i alla fall kvar fortfarande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s