Under en helg tillsammans med småttingar händer det ett och annat. Saker som inte ska ligga på golvet – ligger på golvet. Skräp som borde förpassas till soppåsen – ligger på golvet. Viktiga prylar kan ha degraderat/kastas – ligger på golvet.
Det mesta man inte stuvat in i dedikerade utrymmen ligger helt enkel på golvet. Fy fasen vad jag kände mig tjatig. Så en vistelse i begränsat utrymme blir en organisationsfråga. Och om alla inte är införstådda med de blir det jobbigt. Plus att de små liven totalt saknade uthållighet.
Men det fanns ljuspunkter. Som att småttingarna var fullständigt uthungrade när vi hämtade dem på fredagseftermiddagen. När vi körde in på McDonalds tyckte Noa att vi skulle köa upp i Drive Thru-kön.
– Nej, det går inte. Där finns en bom för fordon högre än 2,70 och vi är högre än så.
– Varför då?
– Inte vet jag. Men tydligen är vi inte önskvärda personer.
– Ungefär som zigenare?
En av sträckorna när Noa satt i främre sätet, beordrade de Maken ner hans fötter från instrument brädan.
– Sätt ner fötterna. De får inte sitta på instrumentbrädan.
– Varför inte?
– För att det finns en air bag där som sprängs om vi krockar. Och då kommer du skadas. Vi betalar extra för att airbagen ska finnas. Den räddar liv!
– Va? Finns det inte air bag i alla bilar?
– Nä, alla människor är inte lika mycket värda. Bara om man betalar extra får man en air bag. Ungefär som Reinfeldt resonerar. Har man pengar, så …
– Stopp! Stopp! sa jag. Som är en förståndig människa. Vad skulle de stackars fröknarna tänka? Eller modern …
Så är det; barn och vuxna uppskattar olika saker.
frktjatlund 
Hm, här har inte 104 kvadrat räckt för att hålla undan saker, allt, från golvet.
Nej, storleken har som vanligt ingen större betydelse. Droppar man allt där man står, så gör man det oavsett. Men på 6 kvadrat beckar det fortare igen. Ganska snabbt finns det ingen fri golvyta att sätta ner fötterna på.