Idag fick jag klart för mig varför Söderpappan, min ”rumskompis” på jobbet, inte varit på rummet de senaste tre veckorna. Han har blivit pappa för andra gången. Så mycket kommunicerar vi.
Folk kom in och gratulerade och lyckönskade speciellt till att han fått båda sorterna. Men vad ska flickebarnet heta?
– Det undrar vi också. Vi hade tänkt oss Alice, men hon är helt enkelt ingen Alice.
Då undrar jag:
– Hur vet man det? Jag har aldrig fattat det där. Hur ska en bebis vara för att få heta Alice? Såg hon inte tillräckligt ädel ut? Det är barnet själv som fyller namnet med innehåll. Inte ett nyfött oskrivet blad till människa.
Och så började andra komma med inpass om hur det gått till när deras barn fick sina namn. En pappa sa att han och frun bestämt sig för att deras gosse skulle heta Arvid. Men då hade både mormor och farmor lagt in sina veton. Och föräldrarna backade lydigt och kallade sonen för Niklas.
Nej, låt föräldrarna själva bestämma. Även om jag skulle protestera invärtes om något barnbarn fick tilltalsnamn som Kevin eller Liam.
frktjatlund 
Jag tror nog sällan man kommer på ett namn precis när man får syn på barnet första gången. Även om det kan låta så. Även när jag fick min förstfödda. Jag hade naturligtvis drömt om en dotter som hette Molly även om jag aldrig sagt det för att jag inte vågat hoppas på att den första skulle bli en flicka. Däremot dröjde det inte många minuter förrän jag föreslog det namnet. Och blev fullständigt rasande på modern som kom dagen efter och meddelade att barnet borde döpas till Julia, efter hennes mor. Never! Sa jag.
Vissa föräldrar borde dock naturligtvis tas ifrån rätten att bestämma över sina barns namn. Namnen du anger är utmärkta exempel. Speciellt de som uttalar Kevin som Kävvin.
Jo jag skulle säga också om det där med Alice. Har varit med om att blivande föräldrar liksom har slitit ut ett namn i förväg genom att använda det på barnet som man bara har föreställningar om. Förstår mycket väl att det kan kännas konstigt att ge namnet till den där fullständigt nya person som kommit ut. Har varit med om tvärtom också, kompisarna som hade Bengt som arbetsnamn utan att ha en tanke på att döpa ett barn till det i sena 80-talet. Förrän han kom ut.
@annaa: Vi hade en ung tjej på jobbet som hette Nanette och som så snart hon hade rätten till det bytte till Idun. Jag förstår henne; vem vill vara fiffig.
@annaa: Några kompisar till oss på 70-talet hade Oskar som arbetsnamn, men fegade ur totalt när gossen var född till förmån för Markus.
En bekants dotter Alma leker med kompisar som heter August och Artur. Alla är i tre-fyraårsåldern.
För mig låter det som vore de födda 1886, som min farmor Alma.
Det är väl så det funkar; namn återkommer när tre generationer passerat. Dagens föräldrar har inte träffat Helga, Alva, Arvid och de andra från 1800-talet.