Mardröm eller klintbergare?

Under lunchen dök en arbetskamrat upp vid bordet, en som inte jobbar varje dag. När hon hörde att vi ska ta med oss barnbarnen till Disneyland Paris, kom hon med en riktig rysare.

– Inte för att jag vill skrämma dig. Men …

Och så skrämde hon upp mig. Rejält. Med historien om yngsta flickans klasskamrat. Hon hade varit i Disneyland ihop med sin familj, det vill säga mamma, pappa, kamraten och kamratens fyraåriga lillasyster.

Helt plötsligt var lillasyster bara borta. Från att ha gått i hälarna på föräldrarna så var fyraåringen fullständigt försvunnen. Panik och polis. På en övervakningsfilm kunde man se hur en person bara leder bort barnet och försvinner i mängden. För alltid.

– Men varför har man aldrig hört talas om det?
– Föräldrarna ville ligga lågt och att media inte skulle blandas in. För att inte tala om vilken bad will det vore för Disney. För dem handlar det om miljoner.

Inte så att jag vill misstro en annars trovärdig medarbetare. Men ändå. Jag googlade på saken och det förekommer vandringssägner på temat bortförda barn på Disneyland. Med ännu otroligare detaljer. Som att storasyster anförtros åt en rar gammal dam medan föräldrarna letar. Och även det äldre barnet försvinner spårlöst.

Så nu vet jag inte vad jag ska tro. Klintbergare eller ej. Men om jag var orolig för att ta hand om de små liven förut, så känns det inte lättare nu.

Är det värt att slänga 28 laxar i sjön för att sova lugnare om natten?

8 reaktioner till “Mardröm eller klintbergare?

  1. ”De försvunna barnen i Disneyland” finns i Klintbergs bok ”Den stulna njuren”. Det är varianten med två barn. Jag tycker det verkar otroligt att det inte skulle ha nått media i dagens samhälle. I boken beskrivs hur en journalist fått beskedet att Disney ”la locket på”. Hon kontaktade då både svensk polis och UD och att UD hade undersökt saken men inte hittat någon sanning bakom det.
    Därmed inte sagt att jag som oroar mig för allt som rör mina barn inte skulle oroa mig. Men med all sannolikhet en Klintbergare (intressant uttryck förresten!).

  2. Och visst är människor underbara som prompt ska berätta den sortens berättelser.

    När jag hör att någon är på gång så brukar jag fråga: Är du säker på att jag verkligen vill höra det här? Förvånansvärt effektiv fråga faktiskt.

  3. Lotten har redan sagt det. Historien finns på Irland också, mina vänners dåvarande 12-åring berättade den för mig med ett stort flin. Han hoppades det skulle vara hans syster.

  4. Då bestämmer vi oss för att det är en skröna och inget annat. Även om människan kunde namnge kamraten. Som av någon anledning flyttat till annan ort, så familjens vidare öden var okända.

  5. Varför skulle risken vara större att barnen skulle bli bortförda just på Disneyland? Det kan ju hända i vilken lekpark som helst, så det finns ingen anledning att slösa energi på oro i onödan. Däremot tror jag att ni kommer att få en helt fantastisk upplevelse med era barnbarn. De kommer att minnas det hela livet, och varje gång de tänker tillbaka på resan kommer de att känna sig varma och lyckliga. Så tror jag!

  6. Mönstren är alltid de samma. Även när det egentligen verkar belagt att något är en vandringssägen, sk Klintbergare, så kommer nya personer och säger ”ja ja, det må vara hänt, det var nog lögn, men just det här har verkligen hänt!” Så var det med historien om den unga mamman som stekte barnet i ugnen eller invandrarna som bröt upp köksgolvet och odlade potatis i min barndom. Det kanske var lögn när någon annan berättade det, men nu var det faktiskt så att en bekant till deras morbror faktiskt själv sett.

    När pojken på Irland berättade om de försvunna barnen i Disneyland så var historien identisk så när som att det naturligtvis var en irländsk familj som drabbats. ”Friend of my cousins in Limerick”.

    Historien flyttas också i tiden. Från början ska den ha utspelat sig 1993. Klintberg skrev ju boken 1994. Men det blir ju fräschare om det hände en klasskamrats bekant härom året. Det är kul med ”locket på”-varianten för att dölja det faktum att historien aldrig hamnade i media. Men det finns faktiskt unga människor som anser att det stod ”massor” i tidningarna om fallet 1993.

  7. Jo, jag kände skrönvibbarna redan när hon berättade historien. Speciellt det där med locket på. Med tanke på Madeleine som försvann i Portugal. Hur många spaltmeter har det ärendet genererat?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s