Bekantas bekanta

När vi stod i kön till färjan från Utö fick vi syn på Irene och Lars Agrell. Gamla bekanta från Haninge. Egentligen inte våra vänner utan mer Lillsyrrans och hennes mans. Men vi har setts då och då under årens lopp.

Vi gjorde sällskap på soldäck under hemfärden. Skärgården i eftermiddagssol, jag kan inte tänka mig bättre bakgrund. Och vi har en svag aning om hur det gått för deras barn och vise versa.

De och vi beklagade Svågerns frånfälle och alla andra gemensamma bekant som fått sin beskärda del av livets problem. Sen kom vi in på barnbarn. Vi utbytte diverse glädjeämnen och jag förstod att de inte hade klart för sig läget för vår del. Att två av våra barnbarn är faderlösa.

Jag stålsatte mig verkligen och kände mig egentligen inte särskilt sorgsen. Men ändå, tårarna började rinna när vi kom in på läget i vår familj. Som på magsaften på Pavlovs hundar. Och då blir det så jobbigt för medkännande människor. Jag ser hur de tänker: Varför tog vi upp saken? Hur ska vi komma ur situationen?

Nu löste det hela sig kemiskt eftersom resan var 55 minuter lång.

5 reaktioner till “Bekantas bekanta

  1. Usch ja, jag vet precis hur det kan bli. Träffade ett par år efter makens frånfäle en gammal föreningsbekant på en konferens. Som sa något i stil med, ”Och Björn, han jobbar på som vanligt förstås!” Jag hade inga stora problem att klara upp det hela, fixade det med bara lite darr på stämman efter en lite för lång paus, men det hade han. Har aldrig sett en människa så påtagligt vilja sjunka genom jorden. Så där var det ju jämt egentligen, när det var nytt, man tyckte det var så pinsamt med andras reaktioner. Fast man egentligen hade rätt att skita i det.

  2. Ja, visst är det konstigt att man lider med dem. Ännu värre var det dagen efter själva dödsfallet. Då stod vi och väntade på hissen ihop med våra närmaste grannar, gulliga Karin och snälla Leffe. Som undrade över läget i största allmänhet. Maken tog tjuren vid hornen och sa: Inget vidare eftersom yngste sonen dog igår.
    Grannparet riktigt studsade två steg bakåt.

  3. Annan slags pinsamhet: Svårt att veta hur man ska reagera när i övrigt förståndiga (hade man trott) människor berättar om olika gurus och vilka fantastiska spirituella weekendkurser de skall åka på. Jag vill inte elda på och såra dem genom att uttrycka vad jag egentligen tycker om mumbojumbo-charlataner, klyschor och geschäft osv. Man får mumla lite ”jaha låter skönt komma iväg, skönt att få maten lagad för sig” osv. Och så känner man sig tråkig och o-spirituell till på köpet.

  4. Nu lät det kanske som om jag bagatelliserade det riktiga livets tragik. Men nej, jag tycker nog bara att det inte är särskilt besvärande att möta den hos andra. Möjligen kan man börja grubbla lite egocentriskt över om man skall agera och hjälpa. Fast egentligen är det ju bara att fråga.

  5. Jag har också svårt för New Wave-människor och somliga verkar okritiskt svälja den sortens ”andlighet” med hull och hår. Eller folk som tror att allt kan botas med bättre självkänsla. Eller att man kan övervinna dödliga sjukdomar om man har viljan och är av rätta virket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s