Egon

Världen är full av självupptagna människor. Som grannen till exempel. Hon som har Holger på sjukhus. Hon har det jättejobbigt. Men maken hennes, han som är inlagd får knappt några sympatier. Inte från hennes håll, vad det låter.

Och mamma som ojade sig när Brorsans fru fick bröstcancer.
– Vad har jag gjort för att Berit skulle drabbas så hårt. Som om hon kunde ändra eller påverka tid och oförutsedda händelser.

Nu är det Syrran. Hon agerar som om universums centrum finns i hennes navel och nu när Svågern ligger på sin dödsbädd är hon värre än vanligt. Allt tycks kretsa runt henne och hur hon ska kunna klara sig igenom förloppet.

Sjuksköterskan Daniel kommer var tredje timme till Svågern och ger morfin. Igår kväll skulle Syrran prompt klämma ur honom hur långt han trodde att det var kvar. Man behöver inte ha någon större erfarenhet eller fantasi för att fatta att det inte handlar om veckor. Snarare dagar. Och vad spelar det egentligen för roll?

Och inte bara det; sen var Syrran tvungen att berätta för Lillsyrran om samtalet med Daniel. Hon ska alltid vara av den där ”raka och ärliga” sorten. Den med tillnamnet Ångvält och som saknar filter mellan tanke och tal. Och pratar hellre än kniper igen.

6 reaktioner till “Egon

  1. Är det så konstigt att de som ska leva vidare en tid, funderar över hur livet för dem ska bli när någon närstående försvinner?

  2. Inte är det konstigt, vildhunden, men det är ju tråkigt om det blandar bort korten den allra sista tiden. Tid att sörja och fundera finns det oändligt mycket av sedan.

  3. Jag tror att man är så i det, det är det enda att prata om. Och ju mer man pratar om och är i det, desto mer drastiskt kan det låta.

    Som med bebisar – plötsligt sitter vuxna människor och pratar om konsistens på en annan människas bajs.

  4. Egentligen kan jag inte göra min syster rättvisa. Det är inte vad hon säger eller vad hon gör som är så störande. Det är sättet. Hur hon tar över och plötsligt handlar allt om henne. Ska hon till exempel berätta någon gullig barnhistoria, så är det alltid hon som är huvudpersonen. Inte barnet.

  5. Jag förstår precis. Känner igen allt. Min mor var på det sättet. När min systers make bröt upp från hemmet för en annan kvinna var det just modern det var synd om, det var hon som höll på att gå under, om hon fick säga det själv.

    Mitt första minne av den sorten är när en av morbroderna fick akut dilerium i min barndom. Jag hörde aldrig ett ord om att det var synd om den stackars alkoholisten eller den ännu mer stackars alkoholisthustrun. Nix, det var modern som var drabbad av olycka!

    Hon kunde sitta och se TV-program om handikappade eller sjuka barn och bli alldeles till sig av upprördhet – över att hon skulle behöva se sånt elände, hennes nerver tålde inte det.

    När min Äldsta blev dödssjuk av salmonella på sin ettårsdag blev modern först upprörd över att hon hade blivit störd på sin semester av informationen sedan var största oron inte Äldstas hälsotillstånd utan att hon skulle ha smittat en kusin som stod före i gunstrangordningen.

    Vi var glada att fadern dog lugnt och stilla utan långt sjukdomsförlopp eller demens. Det skulle blivit för synd om henne.

    Enda trösten var faktiskt att hon blev något bättre och mer sansad på ålderdomen. När min make dog var det faktiskt inte henne det var mest synd om även om hon försökte kila sig fram till främsta närmastanhörig-platsen på begravningen. Men jag hade engagerat gorillor just för att hindra det.

    Ursäkta att det blev långt men jag ville förklara att jag fattar och att det finns fler!

  6. Det är nog så att man dessvärre måste ha haft någon liknande i sin närhet för att förstå hur den här typen av människor är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s