Splittrad

Nu har jag påbörjat flera inlägg som jag raderat efter ett femtontal rader. Först var det ett om matvägran. Tvåans Sally vägrade äta större delen av gårdagen. Det var orsaken till att jag drog mig till minnes Lillsyrrans ensidiga kost: välling tills hon började skolan.

Och Tvåan själv började krångla med ätandet redan vi tremånaders ålder. Jag fick lägga henne till bröstet medan hon fortfarande sov. Och det var jätteviktigt att hon inte blev för hungrig. Då var det tvärstopp direkt. Hade inte yoghurten funnits så vet jag inte om hon överlevt förskoleåldern.

Sen påbörjade jag en post om Svågern. Han med hjärntumören. Lillsyrran och han har varit i Tyskland och Svågern har fått behandling. Men jag tror inte att Lillsyrran fattar hur dålig han är. Hon blir så irriterad på att han bara ligger i sängen hela tiden.
– Men snälla nån! Han har en sjukdom där de flesta har dött någonstans mellan sex till tolv månader efter diagnos. Och han är inne på månad fjorton. Tänker jag.

Ett blogginlägg om bloggar? Som det skrivs så mycket om just nu. DN har en serie om Livet på nätet och bland annat uppmärksammat fejkbloggarna. Sådär, säger jag. Livet på Söder var roligt i tre inlägg. Sen blev det bara trams. Speciellt som jag bor på Söder. Roligast i den genren var KD-bloggen Sanningen måste fram. Inte så mycket för bloggen skull utan för att så många gick på bluffen och skrev långa och många kommentarer.

Och så fort det står om bloggar i tidningen, blir jag ansvarig per automatik. Maken kan läsa delar av artikeln med löjlig röst. Som om jag skulle behöva ta på mig det Sanna Lundell skriver. Eller vad hennes barn heter.

Men jag skriver inte en enda rad om hur det är på jobbet. Inte idag. Då vet man aldrig vad som händer.

6 reaktioner till “Splittrad

  1. Barn kan uppenbarligen överleva även om de avviker kraftigt från socialstyrelsens kostrekommendationer.

  2. Instämmer med föregående. Niten att alla barn måste äta precis rätt verkar ha stegrats men är överdriven.

    Den där obalansen i medvetenheten är nog vanlig. Ibland är det den sjuke, ibland anhöriga som inte riktig tar till sig. Mötte en kvinna vars man hade samma sjukdom som min dog i. Uppenbarligen var mannen i slutskedet. Men någon gång hade en läkare, förmodligen under press, sagt att han sett patienter leva i upp till fem år med den diagnosen. ”Fem år!” rabblade hon frenetiskt ”Vi ska ha minst fem goda år till tillsammans!” Det skulle de förstås inte, mannen dog mycket riktigt bara några veckor senare, kvinnan hann inte förstå förrän det var över.

  3. Rätt ytligt i DN om fejkbloggarna, ja. Roligast men också mest tragiskt är det ju med alla som går på det som skrivs. In till sista förvirrade stavelsen försvaras de mest uppenbara fejken.

  4. @fia: ja, det finns oftast mer än en lösning på problem. Även om det är en osvensk tanke.

    @annaa: det var samma sak med Svärdotterns mamma. Barnen fattade aldrig hur illa det var, trots att det var så uppenbart.

  5. Men det slår mig plötsligt att jag som hade så hög sjukdomsinsikt, det stod t o m i hans journaler vilken insiktsfull och förnuftig hustru han hade, kunde bli lite desperat när han låg för mycket stilla. Speciellt när han lade sig i soffan, platt utan kudde, då såg han precis så dödssjuk ut som han var. Det var ett tecken man inte ville ha, även om man visste. Jag ville vråla, ”res dig upp för helvete och se lite levande ut så länge du är det!” men jag nöjde mig med att försiktig föreslå en kudde under huvudet.

  6. @annaa: jag tror att det är samma för Lillsyrran. ”Jag vet att han egentligen kan”. Nästan så att hon tycker att han gör sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s