Det blir en kyrklig begravning. Först med motiveringen ”Joel var intresserade av religionsfrågor. Det var såna ämnen han läste i Lund.”
Jaha, tänkte jag. Men man kan läsa religion av olika orsaker. Nu har det visat sig att Joel hade gått ur Svenska Kyrkan och då känns motiveringen lite ihålig.
Varför kan inte Svägerskan säga att det är hon som vill ha en kyrklig begravning? Begravningar är som jag ser det till för de efterlevande. Joel lär knappast bry sig och om han inte ens var medlem i kyrkan, skulle han förmodligen inte insistera på en religiös ceremoni.
Och historien upprepar sig. Det var likadant för halvannat år sedan när Svärdotterns mamma skulle begravas.
frktjatlund 
Religonsämnen kan man verkligen läsa utan att själv vara religiös. Jag läste för att få till min lärarexamen, men också av intresse. Under tiden gick jag ur kyrkan och skulle vilja att det respekteras den dag det är dags för min begravning.
Men som sagt begravningsceremonin är till för de efterlevande men också för att sammanfatta den dödes liv tycker jag. Militärmarschen som avslutning på pappas begravning satt som en smäck – den symboliserade både en del av hans liv och hans musiksmak – han marscherade till en annan tillvaro, eller dimension eller vad man vill kalla det.
Nej verkligen, religion kan man läsa utan att vara troende.
Begravningen är till för de efterlevande ja, i och för sig. Men om den avlidne har lämnat svenska kyrkan så tycker jag det är fel att genomföra ceremonin i kyrkan med alla de religiösa inslag som ingår i en standardbegravning. Jag har inte varit på en enda begravning i svenska kyrkan där inte prästen har låtsats att både den avlidne och de som deltar i ceremonin var/är aktivt utövande kristna.
Framlidne maken ville ju inte alls höra talas om någon snart förestående död men jag lyckades i alla fall pressa ur honom att han inte ville ha kombinationen präst och kyrka.
Jag tyckte inte det var något större övergrepp mot begravningsgästerna i kapellet att de fick sjunga Internationalen i unisont än det är när vi icke troende ska förväntas delta i bön och psalmsång. Den lät för övrigt kraftfullare än även kända psalmer brukar göra på en standardbegravning!
En bekant till mig hade regisserat sin egen begravning in i minsta detalj. Gjort upp med prästen vad hon skulle prata om, med solisterna vad de skulle sjunga, avsatt stora summor till blomsterdekorationen i kyrkan, snuvade som nykter alkoholist oss på det vita vinet till räkorna på samlingen efteråt. Hon var på det sättet med oss överallt och det var klart – roande! Precis som hon säkert tänkt sig.
Bäst är nog med både ock. En begravning som försöker fånga personligheten hos den döde och som de efterlevande kan leva med. Och jag skulle aldrig komma på idén att arrangera en kyrklig begravning i det här fallet. Men Svägerskan är sådär svennigt religiös och går i julottan vart femte år. För säkerhets skull. Man vet ju aldrig.