Sommaren 1961

Det började med att morfar dog under vintern. Snälla morfar, som egentligen inte var vår riktige morfar utan fostermorfar, han dog plötsligt. Trots att mormor var både äldre och sjukare. Och inte alls lika snäll, tvärtom. Hon var väldigt bestämd av sig och vi barn var lite rädda för henne.

Mamma och hennes fostersystrar var nästan alltid i luven på varandra, men inför begravningen blev det vapenvila och det bestämdes att vi, det vill säga mamma och vi syskon, skulle bo hos mormor under några sommarveckor.

Mormor bodde fortfarande kvar i det lilla torp, som mamma vuxit upp i. En liten stuga med ett rum och kök. Och till och med jag som bara var nio år tyckte att det var lågt till tak. Det fanns inte rinnande vatten eller vattentoalett och ingen el heller.

Första dagen hos mormor i Småland låste Brorsan in mig när jag var på utedasset. Han smög fram och la på haspen på utsidan. Jag tyckte att torrtoan var äcklig och fick panik när jag inte kom ut. Men haspen gav vika när jag kastat mig mot dörren ett par gånger så jag kom ut ganska snabbt.

Brorsan stod där och skrattade åt mig, men blev snabbt tyst när jag sa: ”Du får laga dörren. Det var ditt fel att den gick sönder”. På något sätt insåg han att jag hade rätt och gick in till mormor och frågade efter en hammare. När hon rotat fram den ur verktygslådan undrade hon vad han behövde en hammare till.

När mormor fick klart för sig att haspen till dasset var trasig, blev hon så arg att hon drämde hammaren i bordet så det blev ett stort märke. Mamma var hos grannen när det hela hände och blev också arg när hon fick höra om saken. Inte på Brorsan utan på sin fostermor.
– Att bli så arg över en fånig liten hasp.

Och vi tänkte ”Stackars mamma med en sån mamma”.

På kvällarna spelade vi kort när mormor somnat i kökssoffan. Mamma försökte lugna ner oss fyra ”Vänta tills mormor tagit ut pittenotten ur örat”. Pittenotten var hörapparaten och när mormor tog ur den hörde hon ingenting och vi kunde stoja så mycket vi ville. Trots att hon sov bara en meter bort vaknade hon inte vad vi än gjorde.

Lillsyrran var fyra år och försökte hänga med oss äldre så gott det gick. Man hörde henne vråla ”Vänta på meeeej” bakom sig hela tiden. En dag snubblade hon när sprang i backen på grusvägen utanför. Hela ansiktet blev ett enda stort skrubbsår och det satt fast småsten överallt.

Brorsan bar in Lillsyrran till mormor som stod och diskade i köket. Under Lillsyrrans storgråt tvättade mormor rent ansiktet med diskvattnet. Vi berättade för mamma om det skandalösa: ”Tvätta sår med diskvatten – är inte det barnplågeri”. Men mamma tyckte inte att det var särskilt märkvärdigt. Vatten som vatten. Diskvatten var bättre än ingenting. Nu när mormor inte hade Desivon. Sånt man tvättade sår med när jag var liten.

Mamma cyklade till Apoteket och inhandlade en förbandslåda i trä. För säkerhets skull. Den hade hon på pakethållaren hela den sommaren. Jag vet inte hur många utryckningar hon gjorde, men Syrran blev hundbiten två gånger, fick in foten i framhjulet på cykeln, jag fick hjärnskakning och Brorsan bröt armen.

Och på sjukstugan i Tingsryd var vi alltid lika välkomna.

2 reaktioner till “Sommaren 1961

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s