Märkligt

Häromdagen kunde jag säga

– När Trean levde, så brukade …

utan att det högg i hjärtat. Och då högg det till ännu värre än vanligt.

4 reaktioner till “Märkligt

  1. Det kommer antagligen att hugga till många gånger till, och göra olika ont beroende på vilken situation det handlar om. Hoppas alla goda minnen väger upp smärtan och sorgen.

  2. Jo tänk att vi fungerar så. När det borde kännas fint och bra att vi nått den gräns där vi kan få en viss distans i/till sorgen då plågar vi oss själva med förebråelser samvetskval och annat som kan tynga.
    Att mista ett barn även om barnet är hur fullvuxet som helst är nog det svåraste en förälder kan vara med om.
    Och att en dag upptäcka att det gör inte längre lika vansinnigt ont att minnas och prata om i ditt fall sonen. Det är hårt. Varför ska vi vara så?
    Det är som om vi tror att vi inte älskar dem tillräckligt om vi tillåter oss att inte längre känna den svåra smärtan.
    Du vet att din sorg över sonen kommer alltid att bestå. Du vet också att den har många faser. Den sista fasen är just kanske den att kunna minnas utan att det nästan gå under.
    Nedanstående rader har jag hittat nu på nätet de är skrivna av Tolstoy.

    Endast människor som kan älska fullt ut kan också uppleva stor sorg, men kärleken
    fungerar även som en motvikt till sorgen och läker den.
    Tolstoy

    Tänker på dig och kramar om.

  3. Jag har svårt att tro att tiden läker alla sår om vi inte menar att läkningen är hela tiden pågående. Däremot kan tiden kanske lindra smärtan men aldrig nånsin kan jag tro att den läker helt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s