Idag hade jag tänkt vara snäll. Det höll inte så länge eftersom jag inte hittade vare sig cykelvajer eller cykelbelysning och jag höll på att stå på öronen med första tramptaget för att kedjan hoppat. Då är det lätt att bitterheten gör sig gällande igen.
Nu har jag gömt cykeln i arkivet och på hemvägen tänker jag använda pannlampan, som jag vann på stegtävlingen. Men inte i pannan, lite för mycket byfånevarning, utan på styret.
Planen för dagen är att jag ska använda delar lunchen till att ta jonnen till Skogskyrkogården, för att fixa till graven. Att ta sig dit kommunalt är för omständligt och gå tar för lång tid.
Jag drömde om Trean inatt. Det har jag gjort massor av gånger, men då har det alltid handlat om forntid och oftast har han varit liten. Den här gången utspelade drömmen i närmsta framtiden. Trean åkte gata upp och ner på Söder i Markos gamla Golf och letade efter fru och barn. Han kunde inte hitta vart de hade flyttat. Jag sprang på bilen vid Eriksdalshallen och förklarade vart familjen tagit vägen.
När jag undrade var han bodde numera, pekade han på prylarna i baksätet. Där låg vårt tält och en sovsäck och jag tänkte på nattfrosten.
frktjatlund 