Kollosommar 1959

Tre identiska resväskor i rutig papp stod packade i hallen. Innehållet i varje väska var noga specificerat på den lista, som satt fasttejpad på insidan av väsklocket. Mamma satte en ära i att allt skulle vara vikt snyggt och prydligt, så att ingen skulle kunna anmärka på vare sig kvalitet eller kvantitet.

Vi hade fått en lista på minimiutrustning från kollon i Skummeslöv, med kommentaren att allt skulle vara uppmärkt med fastsydda namnetiketter i tyg. Mamma, som inte gillade att sy, satte mig i arbete. Det var samma etikett i alla syskonens plagg. Syrran fick hela etiketten med "A Sannberg". På mina och Brorsans kläder vek jag bort A:et, så det bara stod "Sannberg". Det gick bra att skilja dem åt i alla fall; han var grabb och dessutom fyra år äldre.

Den här gången tog vi inte tåget. Styvpappan körde gärna i den nya Opeln och gjorde tidigt klart för oss att enda stoppet ner till södra Halland var lunchen vid Gyllene Uttern. Inte ens Syrrans klagomål om illamående fick honom att sakta in.

"Sluta läsa, så mår du mycket bättre" menade han och körde vidare. Det blev en tvär inbromsning i Jönåker när Syrran hade kräkts ner hans nacke och ryggstödet framför sig. Efter den händelsen blev det läsförbud i baksätet.

Alla vi tre äldre syskon skulle till samma barnkoloni. Bara några kilometer från kollon låg Malens Havsbad, det fashionabla pensionat, där Farmor alltid bodde under somrarna. Några veckor senare skulle Lillsyrran, Mamma och Styvpappan göra henne sällskap.

Den ena dagen skiljer sig inte mycket från den andra på en barnkoloni. Frukosten bestod av mannagrynsvälling och smörgås. Jag tyckte att vällingen var vedervärdig. Speciellt sen några grabbar bestämt hävdade att prickarna i vällingen var myrägg.

Brorsan erbjöd sig gentilt att äta upp min välling. Men bara på ett villkor: att han också fick ta min korvmacka. Vi kompromissade oss fram till att jag fick behålla halva smörgåsen.

Det var nära till havet så när det var fint väder tog vi oss ner till den långa sandstranden, men jag minns inte så mycket av själva badandet. Jag tillhörde yngsta barngruppen, så det är möjligt att vi inte alltid fick bada. Men jag kommer ihåg hur kämpigt det var att ta sig över sanddynerna.

Efter ett par veckor hade jag och mina syskon ledsnat och bestämde oss för att rymma till Farmor på pensionatet. Vi visste att det bara var ta sig ner till stranden, ta till vänster och följa vattenlinjen. Men när vi följt havet en bit, kom vi fram till något vi inte räknat med. Stenån låg framför oss. Någon bro såg vi inte till och jag var för liten för att vada över.

Det måste ha varit mannagrynsvällningens förtjänst att Brorsan orkade ta mig på axlarna så att vi kunde vingla över till andra sidan i det strida vattenflödet.

Farmor var totalt oförstående, när vi kom fram. Någon rymning ville hon inte höra talas om.

"Men oj vad trevligt att ni kommer och hälsar på! Vilken tur att jag har lite karameller här i skålen. Men hur i hela världen kommer det sig att ni är så blöta?"

Farmor ringde föreståndarinna och sen var det bara att ta sig tillbaka till kollon. Eller så blev vi hämtade. Jag kommer inte ihåg någon ytterligare passage över ån.

Den här kollovistelsen gick under namnet "Bångstorps Straffkoloni" under uppväxten, men jag hittar inte någon kollo med det namnet någonstans. Bara att det kryllade av barnkolonier längs Skummeslövsstranden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s