Elegi

Ikväll fick en snabbkurs i vad man inte säger till någon som förlorat en ålderstigen, äldre mamma. Jag är glad att jag inte ens kommit på idén att försöka mig på några djupare utläggningar annat än att beklaga det som hänt.

Vi åt middag hos en vän vars 93-åriga dementa mamma dog i början av året och givetvis kom samtalet in på omgivningens sätt att hantera sorg. Flera av hennes så kallade tröstare hade uttryckt tankar i stil med att "det måste ändå vara en befrielse". Så kan man kanske resonera på tidsmässigt och känslomässigt avstånd, men inte just då när det inträffat.

Så nu känns det alldeles rätt att spä på sorgesamma känslor med att spela Winnerbäck och Weeping Willows.

Annars har jag gått i barndom och bjuder på Tradera och vunnit flera auktioner på Laura Ingalls Wilder böcker i "Lilla huset på prärien"-serien. Det ska bli ett nöje att läsa om dem, hoppas jag. Man vet ju aldrig. Jag gillade Edit Unnerstads böcker men när jag försökte läsa om dem för mina barn la jag ner projektet på direkten. Böckerna hade inte åldrats med behag, om man säger.

Min lärare på lågstadiet körde en utstuderad taktik. På morgonsamlingen läste hon avsnitt ur en bok men efter några kapitel sa hon helt enkelt:

– Den här boken kan ni önska er i present eller så kan ni låna den på biblioteket.

Det gjorde jag; önskade alltså. Och Styvpappan ställde upp som tomte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s