Elegi

På något sätt påminner sorg om klimakteriebesvär. Folk frågar hur det är och man svarar att det är ganska OK. För det känns så precis när de frågar. Men så är det något som får den där sorgesamma, vemodiga känslan att välla in över en. Ungefär som en blodvallning eller svettattack, fast mycket jobbigare.

Det behöver bara vara en pappa i parken som skojar och busar med sina barn. Eller någon som skrattar högljutt rakt ut. Eller någon i byggjobbarkläder. Eller någon med rött skägg och en snusputande överläpp.

Svärdotterns långhelg med brorsan blev kort. Han fick en köpare på sin lägenhet och inflyttningsplanerna till Lillasyster rullar på, så det är mycket praktiskt att ordna som går före ledighet.

Konsekvensen blev att vi fick rå om barnbarnen och drev runt på några av Söders lekparker. Barnen brottades ett tag med Ann Söderlunds barn, som var i parken vid Katarina brandstation under uppsikt av en lat, avspänd alternativt kallsinnig barnvakt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s