Där vägen kröker

image358Det blev kväll också igår. Men det var långt dit. Skogskyrkogården är bedövande vacker, speciellt i strålande vårsol där fåglarna tävlar om att utmärka sig. Vi kom en och en halvtimme före till Skogskapellet och kvinnan från begravningsbyrån var redan där och höll på att arrangera blommorna runt kistan. Vi bestämde oss för att gå och titta på graven en liten bit därifrån. Hon från begravningsbyrån varnade oss.

– Det kan finnas några människor från kyrkogårdsförvaltningen där. Man ville förvissa sig om att man grävt graven tillräckligt bred.

Nu var det ingen människa där och graven visade det sig vara tillräckligt bred. Den var dessutom väldigt djup.

Det är förhoppningsvis inte ofta man får regissera den här typen av ceremonier, men det kändes som vi tänkt helt rätt. Noa höll också sitt löfte om att gråta. Han grät så han skakade emellanåt. My grät lite mer tystlåtet och Stella satt tyst bredvid henne och dinglade med benen.

Svärsonen var officiant och Tvåan och Ettan höll väldigt personliga anföranden om sina minnen av sin bror, både under barndomen och som vuxna. Svärdotterns svägerska läste "Var inte rädd för mörkret" och Lillasyster hade skrivit en jättefin text om hur mycket Trean betytt för henne. Om hur han har funnits i hennes liv sen hon var sex år och att han blivit som en extra storebror. Speciellt sen mamma dog.

Maken höll ett litet anförande om den hisnande bergochdalbanefärd Trean bjudit oss på. En färd som vi inte skulle göra om men heller inte vill vara utan och hur viktigt det är att ta vara på det liv man har, medan man har det.

Musiken fungerade perfekt och övergångarna mellan tal och musik blev väldigt naturliga. Till och med barnens val av Kalle Teodor kändes rätt. Maken inledde med att han trodde att Trean absolut hade valt att leva som pirat om han levt då.

De sex bärarna utgjordes av en blandad skara av släktingar och kompisar och hade ett tufft jobb att fira ner kistan. Det är nog allas fasa att saker skulle gå på tok vid just ett sådant här tillfälle. Men det gick utan intermezzon.

Det konstiga är att jag har inget minne av någon av fågelsång när vi tog farväl runt graven. Den som varit så högljudd och kändes så märkligt glad och fel före själva ceremonin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s