Grannsämja

En granne till Mamma gick under benämningen Snorsnipan. Det måste ha varit Brorsan som hittade på det namnet och det passade verkligen på henne. Hennes näsa var både spetsig och lång och hon var av den beskäftiga sorten som gärna la näsan i blöt.

 

Syrran eller jag brukade vara barnvakt till Anita, Snorsnipans dotter. När Syrran upptäckte att Anita hade stora blåmärken på rumpan, som bildade ett tydligt mönster efter piskkäppen, ringde hon gråtande till Mamma. Snorsnipan höll på att få smaka käppen själv och Mamma lovade henne dyrt och heligt att så skulle bli fallet om misshandeln upprepades.

 

Mamma och Snorsnipan levde större delen av livet i en konstig hatsymbios. Båda ensamstående i samma veva och tävlade hela tiden inbördes i alla möjliga konstiga grenar. Vem som blev uppbjuden mest när de var ute dansade. Eller den vars senaste man hade finaste bilen. Eller vem som hade renast i skåpet under diskbänken. Eller vem som hade dottern med bäst betyg i franska osv i all oändlighet.

 

Egentligen var det nog mest Mamma som tävlade och jag misstänker att Snorsnipan inte hade en aning om vilka triumfer Mamma hade anledning att gotta sig åt, när hon satt och målade naglarna i soffan.

 

Snorsnipan hade sina goda sidor också. M och jag träffades tidigt i livet och Snorsnipan förbarmade sig över oss penninglösa 17-åringar och lånade/hyrde ut sin sommarstuga till oss några veckor under sommarlovet. Huset var nybyggt och låg i närheten av Årjäng. Det var därifrån Snorsnipan kom.

 

Hennes föräldrar bodde i huset strax intill. Det fanns många barn i familjen och två av dem bodde fortfarande hemma. Fler andra hade hus i närheten, så det kom och gick folk hela tiden.

 

Det var mycket på landet, som var annorlunda för oss från Stockholm. Värmländskan var lite obegriplig i början. En i familjen frågade första dagen: När kom dere? Hur skulle jag kunna veta vem Dere var och när han kom?

 

Sen gick det inga bussar som vi var vana vid. Men döttrarna i grannhuset var vana liftare. Och det var inget problem att få lift, man behövde knappt sätta upp tummen. Vi gjorde som alla andra och liftade till badet, till affären och dansbanan.

 

Det fanns ingen tv i sommarstugan, men föräldrarna i grannhuset hade både det och utrymme i vardagsrummet. Men allt tv-tittande var förbundet med arbete. Hela dagarna satt Snorsnipans mamma och sydde. Saab anlitade hemsömmerskor för sina verktygsfodral i blå galon. Hon sydde ihop fodralen, kantade med snedslå och satte dit gröna knytband.

 

Efter en dag vid symaskinen fanns det högar med ut och invända verktygsfodral. Vår uppgift i tv-soffan var att snedklippa hörnen på fodralen och vända dem rätt. Alla hjälptes åt tills allt låg prydligt i lådor.

 

Snorsnipan vann sista tävling Mamma utmanade henne i. Nej, det var nog snarare så att döden stod som segrare. Båda två bolmade oavbrutet. När Mamma slutade för 20 år sedan, blossade Snorsnipan vidare och Mamma brukade orera om hur ohälsosamt Snorsnipan levde, hur hon aldrig kom ut utan bara satt vid köksbordet och rökte den ena cigarretten efter den andra. Och såvitt jag vet gör hon det fortfarande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s