Härjningar i Härjedalen

Fram till att Mamma och Pappa gifte sig hade Farmor och Pappa bott tillsammans i lägenheten på Gärdet. På somrarna åkte det till Båstad och levde pensionatsliv vid Malens Havsbad. När Mamma och Lillsyrran dök upp i deras liv fick de också följa med. Vi äldre barn fick åka på kollo. 

Första kollovistelsen 1958 var mer ett friluftsläger. Vi bodde i baracker någonstans i Funäsdalen. Jag var egentligen för liten. Man skulle vara sju år, men eftersom jag hade två äldre syskon med på vistelsen, så fick jag dispens.

Syrran och jag delade rum med en tredje flicka, Eva. Det här var före Barbiedockornas tid och alla tre hade vi med oss varsin Gingerdocka. Rumskamraten snodde helt fräckt flera av mina dockkläder. Jag hade en prickig klänning till min docka. Plötsligt var den försvunnen. Någon dag senare hade Eva fått ett paket och av en händelse hade hennes mamma skickat en prickig kjol till hennes docka. Jag såg tydliga spår av en sax på plagget, men Eva blånekade och jag hade svårt att hävda mig som yngst.

Det var stränga förhållningsorder om att man måste haka fast de utåtgående fönstren om man öppnade något. Syrran öppnade ett men glömde det där med haken. Eftersom området var öppet fjällandskap tog vinden tag i fönstret så glasrutan slogs sönder mot väggen.

Syrran fick förstås en rejäl utskällning av en ledare. Men Syrran var inte svarslös, trots att hon bara var åtta år.
– Äh, det gör inget. Min nya pappa tjänar mycket, så han kan betala. Jag tror att han fick göra det också.

Ledarna på kollon var unga. De spelade gitarr och sjöng när vi samlades runt lägerelden på kvällarna. Jag lärde mig mina första sånger på engelska.

– Åh, åh, åh, åh vått e danne mi. Aj nävve vill fårget vått e danne mi, sjöng vi för Pappa och han fattade ingenting fast han kunde engelska. En stor besvikelse.

Då tog vi i med:

– Heng daon jår littan dooli. Heng daon jår hedd än kraj.

Den hade han hört i en annan version med Kingston Trio, tror jag att det var. 

Jag hade midjelångt blont hår och det gav ledarna extrajobb. Någon rationell typ frågade om jag inte ville klippa mig. Det gick jag gärna med på. Mamma kammade håret hårt varje morgon, så huvudet for åt olika håll. När kamningen var klar flätade hon håret i flätor eller satte upp det i hästsvans, utsläppt hår var otänkbart till vardags. 

När Pappa kom och hämtade oss vid Centralen, såg jag att hans ögon tårades när han fick se mig. Det långa håret var bort och det hår som fanns kvar hade mörknat betydligt och återfick aldrig den blonda färgen. När vi kom hem var han på krigsstigen och kolloledningen fick nog sina fiskar varma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s