Vad fattar en författare om sina läsare?

Tänk så fel man kan ha. Jag trodde att alla författare hade ambitionen att bli lästa av så många som möjligt.

I dagens DN var det en artikel på temat bäst-säljar-böcker och deras författare där det kom fram en synpunkt som var helt ny för mig. Det finns författare som skämdes över att tillhöra den kategorin. Det var mycket finare att var så där lagom säljande. Om ens skrivande tilltalade det stora flertalet så måste det betyda att det man åstadkom var alltför simpelt. Kan man dra slutsatsen att det finns storsäljande författare som föraktar sin publik?

Jag är en enkel människa som gärna läser bestsellers. Texten gör inte så mycket motstånd på väg in i huvudet. Men det finns gränser. Jag klarar inte att kränga mig över Jan Guillous alster. Hamilton var en sån överdriven expert på allting att han var outhärdlig. När Arnserien kom gjorde jag ett nytt försök. Samma visa igen. Huvudpersonerna hade kunskaper som ännu inte var upptäckta, klarade av att lära sig saker på nolltid och blev snabbt duktigare än sina lärare. I veckan kommer vi att göra ett nedslag på Pocketshopen och ladda upp inför Menorcaresan.

Idag har jag gått sisådär 20 km. Zinken-Medborgarplatsen-Zinken. Sen Zinken-Centralen-Zinken och därefter Zinken-Hammarbyhamnen-Zinken. 

Vi hämtade upp Treans barn och passerade en skoaffär på vägen till lekparken. My hade redan lyckats massakrera det paret vi köpte för två-tre veckor sedan, så nu blev det varsitt par till. M stannade med barnen i parken och jag gick hem och lagade till lammsteken som aldrig blev uppäten i påskas.

Trean med fru kom över och åt. Jag har upptäckt svartrötter så det blev stek, klyftpotatis, gratinerade grönsaker och tzatziki. Nu har de gått och stillheten lägrar sig över hemmet. Det är kul när de kommer och kul när de går.

Svärmor

Min svärmor föddes 1921 som barn nummer ett i en arbetarfamilj på Lidingö. Under uppväxten var hon relativt frisk men enligt rapportboken som användes mellan skola och familj berodde eventuell frånvaro på at hon saknade skodon. (det står så intygen) Skomakaren behövde en eller två dagar på sig och under tiden fick Svärmor stanna hemma. Det var hårda tider på 20- och 30-talet.

Svärmor träffade Knutte och gifte sig 1941. Första brorsan till M föddes och efter det hände ingenting. De jobbade på nästa barn utan framgång. 

Knutte arbetade som chaufför och bytte jobb till ett bussföretag. Reseverksamheten tilltog i Sverige. Ensamma damer började anlita reseföretagen. Knutte var en riktig charmputte och kunde i lönndom håva in der ena offret efter det andra. Så 1950 var barn nummer två på väg och ett och ett halvt år senare föddes M. 

Svärmor hade nu kommit underfund med att pappan till barnen inte var att lita på och konfronterade Knutte med fakta. Han säger bara:
Det är bara nått du måste finna dig i.
I helsicke heller
, säger Stella (svärmor).

Trots massiv övertalningsaktion från bådas familjer tar hon ut skilsmässa och flyttar till Söder med grabbarna. Det är inte lätt för en ensamstående mamma nu och på 50-talet var det ännu värre. Barnomsorg existerade inte så Svärmor arrangerade barnpromenader för att få ihop pengar.

Barnpromenader fungerade så att föräldrar kunde lämna barnen till någon som gick en promenad med ett gäng ungar. Barnen gick på rad och höll i ett rep med öglor. Målet var ofta en lekpark. Svärmor hade med sig de egna smågrabbarna på turerna.

Knutte gifte om sig och fick två flickor. Svärmor bestämde sig för att ta dagbarn och svarar på en annons där dagmamma söktes. Märkligt nog var det Knuttes nya fru som svarade på det telefonsamtalet. Under en period var Svärmor dagmamma till halvsyskonen. Hon var inte lånsint.

Tvåan gillade verkligen sin farmor och det var naturligt att hennes egen dotter fick samma namn som Svärmor.

Frisk fredag

Inget fredagsmys med Tvåan. De är i Valencia men Svärsonen skickade ett sms som kompensation:

Jag fick jobbet! Nu förhandlar jag bara om tjänstebil. Vi har det oförtjänt bra här i Valencia. Vet ni vad man kallar en trind mage här? La curva de la felicidad, lyckans rundel och vi strävar hårt för att öka lyckan.


Det var väl gulligt? Vi försökte med lite mys med Ettan, men han kramade toastolen. Vinterkräksjuka på våren. Kan det vara växthuseffekten? Det blev lite mys på egen hand på uteserveringen till en grekisk restaurang istället. 

Skrivbordstrapper
Flera män i min omgivning klär sig som om de ska ut på någon äventyrlig expedition vilken minut som helst. M älskar att gå i affärer som Friluftsmagasinet och Naturkompaniet och fingra på utbudet i timmar. Han är extremt märkesmedveten när det gäller sånt. 

För ett par år sedan fick M en Everestryggsäck (Stadiums eget märke) som "julklapp" av sin arbetsgivare.
Va fin, sa jag.
Fin? Du är inte klok. Jag vill inte ses död i ett dike ens, med den säcken.
Så nu använder jag den. Jag tycker att den är jättebra.

Nu pågår ett ställningskrig i vårt hem. Jag vill ha mina grejer i min ryggsäck på semestern. M vill att han ska ta allt i sin stora ryggsäck och jag tar en liten som dagsäck. Men jag gillar inte att knöla ner mina saker bland hans prylar. Han packar så rörigt och om han ska bära min packning vet jag att han kommer att ha väldigt mycket synpunkter på vad jag tar med mig.

Eftersom han är en fullfjädrad skrivbordstrapper så ska packningen vara minimal men när vi väl är ute på fältet kan ha inte leva upp till sina ideal. Skavsår, brist på uthållighet, träningsvärk och allmän kinkighet tar ofta överhanden.

Det värsta är att han är mycket mera envis än jag, så det ska bli intressant att se hur länge jag kan hålla emot.

Roten till det onda

Gick det bra hos tandläkaren? Kan det göra det? Är rotfyllning något ont som har något gott med sig? Frågorna hopar sig. 

Mina 90 minuter i horisontalläge hos tandläkaren kostade på. Först tre rejäla injektioner med lokalbedövning. Sen borrade Gunnar (tandläkare alltså) igenom guldkronan på tanden. Han använde den långsamma borren. Gissa om det förflyttade mig mentalt 45 år bakåt till Bergsprängaren (skoltandläkaren)? Därefter vidtog filandet i rotkanalerna. Efter 80 minuter började bedövningen släppa men jag bestämde mig för att uthärda.

Besöket kostade även på en massa kronor. Jag begriper inte varför Gunnar alltid skriver ut priset på ett papper med rubriken ”Kostnadsförslag”. Är det förhandlingsbart? Nästa gång ska jag säga att 4895 kronor är ett riktigt dåligt förslag. Ge mig ett nytt papper med 2175 kr istället. 

OK. Årets förslag var i alla fall 3000 lägre än förra gången. Man får vara glad för det lilla.

Tips om en feel-good-film som jag gillade: My Date with Drew.

Huvudpersonen blev så synligt själaglad när han äntligen fick till det. Och Drew Barrymore är också en av mina favoriter.

Trean

Om vi bara haft de två äldsta barnen hade vi antagligen blivit odrägligt självgoda föräldrar. Ni vet såna som är experter på barnuppfostran och tror att andra som har problem förtjänar det. Ettan och Tvåan var alltid exemplariska, kloka, sansade och visste intuitivt vad som var rätt och fel. De krävde knappt någon uppfostran och i tonåren behövde vi aldrig formulera några regler för när de skulle vara hemma eller vad de skulle göra på fritiden.

Men med Trean blev det andra bullar. M och jag hade enats om att vi skulle dela på jobb och att ta hand om barnen utan att anlita dagis. En orsak var att Ettan är svårt allergisk och platsade inte i den miljön. Vi startade ett tjänsteföretag ihop med min bästa vän och kunde på så sätt styra våra arbetsvillkor.

När Trean var fyra år kunde han läsa och var väldigt framåt överhuvudtaget. Men han kunde inte samspela med andra barn. Det blev hela tiden slagsmål och kaos. Jag gruvade mig för skolstarten. Första två åren gick någotsånär. Det var bara 16 barn i hans klass. Men i tredje klass slog man ihop två små klasser till en stor. Det fungerade inte alls.

I stort sett hela mellanstadiet var antingen M eller jag i skolan varje dag. Pojkarna var hela tiden i luven på varandra. En gång gjorde skolpsykologen en insats för att lära dem samarbete. Alla åtta grabbar satt runt ett bord och fick varsitt kuvert med tio pusselbitar. Nio av bitarna tillhörde samma pussel, men den tionde tillhörde någon annan pojkes pussel. Tanken var att det skulle komma överens sinsemellan om att byta bitar med varandra.

Gissa om det lyckades? Ingen av killarna ville avstå från den tionde pusselbiten. Innan sessionen var över hade ett par stolar åkt ut genom fönstret och skolpsykologen var gråtfärdig.

Vi prövade med att genomdriva ett skolbyte. Samma visa igen. Skolan var inte en miljö som passade Trean, helt enkelt. Han är alldeles för rastlös och det ska hända saker hela tiden. Någon form av bokstavsförkortning kanske? Diagnos har aldrig ställts.

I tonåren blev han totalt opålitlig och vi jagade honom runt stan. Det var rejvpartyn som gällde. Men han var själv det dåliga sällskap man varnar andra ungdomar för och det dröjde inte lång tid förrän droger kom in i bilden. Andra i gänget partydrogade, men för Trean gick det längre än så. Det förekom hasch, exstacy, rohypnol och till slut heroin.

Det var en förfärlig period för alla. Ettan och Tvåan hade flyttat hemifrån så de slapp ifrån en del. Vi gömde alla knivar. Den som vi själva använde satt fast med en magnet i ”taket” på ugnens värmeskåp. Rohypnol är inte att leka med. Vi riggade upp ”larm” i form av sytråd knuten i ytterdörrens handtag, kopplad till några bjällror i sovrumsfönstret. Då kunde vi höra när han kom hem. Var det riktigt illa, sov vi i husets bastu.

Vändpunkten kom i och med en överdos av heroin. Då nådde Trean sin botten och kunde via avgiftning och behandlingshem komma på fötter igen.

Jag och M lider fortfarande av det vi kallar Ollenojan. Det knyter sig i magen om telefonen ringer konstiga tider. Vi är extremt lyhörda för hur Trean låter, vad han gör och hur han ser ut. Förra sommaren fick han ett återfall så vi är alla medvetna om hur skört allt är.

Det var ett repotage i DN i helgen om en ung flicka i missbrukarsvängen. När jag läste den insåg jag hur strong Trean varit som klarat sig så pass bra som han gjort. Han kan leva med sin lilla familj, trots allt.

Vår kväll – en riktig vårkväll

Nu verkar det var helt kört! Jag har försökt kommentera en kommentar. Ingen ny kommentar syns, men ändå räknas antalet upp. (Nu funkar det bättre)

Mer nedslående. Aftonbladet aviserar: Prisras på solresor. Självklart när vi redan bokat. Men de redovisade bara priser för nästa vecka.

Jag råkade blinka till 8/5 kl 14:25 och missade totalt när björklöven stack fram så där gulligt som man kallar musöron. Och ta ledigt mellan hägg och syren verkar meningslöst i år. Förmodligen kommer det infalla sådär 9:20-10:15 Kristi Himmelfärdsdag. Våren avverkas i hissnande fart.

Eftersom jag blev sen från jobbet ringde jag M och sa det. OK, sa han. Två sekunder senare ringde han upp. Vad vill du? frågade jag. Bara kolla att du verkligen var på jobbet. Man vet ju aldrig. Du kanske mörkar, vad vet jag? Du kanske ska träffa nån.

Egentligen ville han att vi skulle sammanstråla vid Skanstull. Han skulle byta ett lås i närheten, så vi kunde göra sällskap. Samtidigt kunde vi kolla in magnolian i Vitabergsparken innan den blommat över. Det hade den nästan. 

Kändisspotting
Vi intog några kolgrillade lammkotletter på Amida, Folkungagatan. Jättegott! Medan vi sitter på uteserveringen så cyklar plötsligt en vuxen karl förbi på trottoaren. Jag var på väg att säga nått i stil med Har du redan fått ta av stödhjulen? Jag tycker inte att cyklar ska framföras bland gående. Men jag hejdade mig när jag såg att det var Michael Nyqvist.

Bönpladder

Nu jobbar jag som spärrvakt igen, dvs gör ingenting mer än stirrar ut i fjärran. Ett program (som jag avskyr) hade en liten, liten akrobatisk sällskapsdans (bugg med andra ord) och nu väntar jag bara på att man ska bli färdig med dagens jobb så att jag kan kolla min rättning.

Några frågor från en obevandrad: Vad är tjejsnack (som jag ser att många kommenterar) för något? Hur hittar man veckans ämne? Är man töntig om man tar med det i bloggen? Själva rubriken är lite jönsig, tycker jag.

OK – men några risker får en vuxen kvinna ta

Sant eller falskt?
1. Jag är alltid välorganiserad
Skojaru? Jag har just startat OR (Oorganiserades Riksförbund) men det kommer förmodligen rinna ut i sanden med tanke på min brist på nämnda egenskap. Falskt med andra ord.
 
2. Jag gör en budget för hushållsutgifterna och lyckas för det mesta hålla den
Gääsp! Nix, pix. Varför slösa bort värdefull tid för att spara värdelösa pengar?
 
3. Jag har gott lokalsinne
Jess. Jag har aldrig gått vilse och är en hejare på att läsa kartor utan att behöva vända dem i färdriktningen. Om jag ska skryta (och det ska jag) vann jag oftast skolorienteringen. Inte för att jag sprang så fort utan för min goda orienteringsförmåga. Mälarhöjdens OK ville ha mig men jag var för lat.
 
4. Jag älskar måndagar
Konstigt påstående. Hur vet en måndag om att den är en måndag, som förtjänar speciell tillgivenhet? Nä, i min värld är alla vardagar jämlika.
 
5. Jag ljuger aldrig, inte ens en s.k. "vit lögn"
Lögn och lögn. I min familj har vi alltid kallat det för att mörka. Jag skulle ha problem med att komma med rena osanningar. Men man behöver inte nödvändigtvis säga hela sanningen. Alla behöver inte veta allt.
 
/Yours truly

Chickenrace

Vi fegade ut och vågade inte vänta längre på att priserna för sista-minutenresor skulle gå ner vecka 21. Risken är att man blir utan eftersom många säkert vill åka en vecka med extra ledighet.

Vanligtvis brukar vi ta en vecka i solen under maj månad. Dels för att få lite färg på de blålila benen och andra kroppsdelar och dels för att vi oftast har sen sommarsemester. På så sätt blir det lättare att uthärda arbetet när alla andra är lediga.

Jag har bokat och betalt för en vecka ospec på Menorca, där vi inte varit tidigare. M som är galen i vandrings/resehandböcker köpte en vandringsbok över den ön redan för flera år sedan. Vi brukar ägna ledigheten åt vandring eller cykling och vi kan behöva lite avbrott efter mammas begravning.

Värsta fyndet

Jag lämnade tillbaka en film (Ninas resa) på Filmrullen vid Mariatorget i morse och som konsekvens tog jag en annan väg än vanligt till jobbet. När jag passerade hörnet av Medborgarhuset såg jag morgonens gladaste man. Det var en något medfaren uteliggare som upptäckt att ölkranarna på uteserveringen vid Götgatan 54 fungerade. Han hade ett stort glas i näven som han fyllde till brädden och höjde mot mig. Både han och jag blev riktigt upplyfta av upptäckten.

Igår var M på studiebesök på Gustavsbergs porslinsfabrik. Å jobbets vägnar skulle tillverkningen av muggstolar utforskas. Med på utfärden var en massa fastighetsskötare och givetvis började man utbyta erfarenheter om konstiga stopp man haft anledning att åtgärda. 

I tävlingen om ”Värsta stoppet” vann en kvinnlig fastighetsskötare på Götgatan. En äldre dam hade ringt och felanmält ett stopp sin toa. När fastighetssköterskan kommer dit för att åtgärda felet upptäcker hon att stopporsaken är att hyresgästen försökt göra sig av med julgranen via toastolen. Hur kommer man på den idén?

Tonläge

Om jag skulle höra någon annan berätta samma historier som jag om sin uppväxt och familj så skulle jag tänka Stackars människa. Men jag tycker inte särskilt synd om mig själv. I själva verket har jag en väldigt positiv syn på livet och känner mig sällan nere.

Men när man radar upp alla konstiga turer som livet tagit och plockar ut de komplicerade förhållandena så får man ut ett koncentrat som kan låta hemskt. Alla tokigheter hände inte samtidigt. Mamma sa en del annat mellan de elaka uttalandena. Vi var hela och rena och fick inte mer stryk än andra.

Det fanns en galghumor, som tog sig olika uttryck. Om vi beklagade oss över våra krångliga familjeförhållanden brukade mamma sjunga en dansk sång som började

Min mor och far är gifta,
men inte med varandra.
Min far han dricker sprit,
min mor är från förståndet.
Så tack ska du ha, så tack ska du ha för den.

Hon sjöng den på danska. Det lät i alla fall som danska i våra öron. Hon hade bott i Malmö några år och älskade Danmark och åkte dit så ofta hon kunde. Hon tyckte svenskar var tråkiga och ville helst att folk skulle tro att hon var från utlandet. Trots det blev hon riktigt rasistisk på gamla dar.

Vi syskon brukade roa oss själva och omgivningen med värsta-leken. Värsta saken ens mamma sagt om/till en, värsta sommarhemmet, värsta kollon. Och sen värsta sommarjobbet, kortaste anställningen, värsta chefen osv. Vi tycker fortfarande att den leken är rätt kul.

Bloggning
Jag kastade mig in i bloggadet i januari med noll koll på hur man gör eller vad man skriver om och känner mig fortfarande som en amatör. Men det är konstigt att det finns så många olika fröknar i bloggvärlden. Jag inbillade mig att jag skulle vara ensam i det civilståndet.

Mycket som skrivs känns väldigt ytligt. Många, unga tjejer framförallt, skriver mest om kläder, smink och annat de köpt. Andra får mig att känna mig hemskt gammal. Bara en massa om skolan, fester och hur full/bakfull man är/har varit.

Jag skulle önska mig en bättre snabbuppställning och sortering på bloggarna. Inte bara på ålder och ort utan när gjorde man senaste inlägget och hur många inlägg. Det är trist att plock upp en bloggare bara för att konstatera: Välkommen till min nya blogg daterad 20/10-05. 

Grannsämja

Vi har begåvats med en överkänslig granne, en ensamstående kvinna i 35-årsåldern. Hon flyttade in i ettan bredvid oss för några månader sedan. Ett halvår tidigare fick vi nya grannar under oss, en ensamstående pappa med två grabbar på dryga 20 år.

Grabbarna under oss gillar sport och när det är någon match eller turnering brukar de, tillsammans med några polare och ett antal starköl, kolla på matcherna. Det är klart att det hörs, men man vet att om två timmar är det lugnt igen. Andra gånger har grabbarna lite förfest hemma och efter ett tag försvinner de ut på stan.

Flera gånger i veckan bankar kvinnan bredvid oss ilsket på grannar som hörs. Vi försöker hålla oss till med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Nästa gång är det vi som har anledning att väsnas och som hyresgäst får man tåla lite. Boendeformen kräver det. Så länge som nattron inte störs tycker jag att det är acceptabelt.

Kvinnan i fråga har även bankat på oss när vi spelat musik eller tittat på tv, ibland redan kvart över nio. Igår hade hon ringt till hyresvärden och klagat. Hon trodde att grabbarna under oss var skyldig till allt oväsen.

Hennes sovrum är vägg i vägg med vårt vardagsrum och i samband med renoveringen på 70-talet tog man upp en passage mellan lägenheterna. Den sattes igen med lättbetong, så det är väldigt lyhört. M föreslog att man skulle sätta upp någon form av extraisolering.

Begravningen
Det blir en borglig begravning. Vi har lite olika livsåskådningar i familjen så det förenklar. Brorsan tycker om ritualer och vill trots det att kistan ska bäras in i kapellet av de manliga familjemedlemmarna. M är totalt anti allt vad ritualer heter. I hans familj har man inte haft någon begravning alls utan där har bara de absolut närmast anhöriga träffats över en bit mat. Brorsan blir nog inte glad över M:s beslut men Ettan har lovat att vara med istället.

Fadersfigur?

Jag vet inte särskilt mycket om min riktiga pappa. Han föddes 1926 i Stockholm och dog 50 år gammal i Värmland. Jag träffade honom en gång, som jag har minne av. Det var på Syrrans konfirmation och det enda jag kommer ihåg av det tillfället var att han sa många i släkten, inklusive han själv, hade diabetes typ 2.
Så se upp när ni passerar 35
var budskapet. Syrran är drabbad men jag har än så länge klarat mig.

Skilsmässan var på gång redan innan jag föddes. När mamma gifte om sig gjorde man en överenskommelse. Min far skulle slippa betala underhåll för oss om han gick med på att avstå från umgängesrätten. Han tyckte tydligen att det var en god affär och därför dök han inte upp förrän mamma skilt sig igen och det bara en gång.

E Carlsson
Uppgörelsen om underhåll och umgänge gällde inte längre. Men vi såg ingetdera. På 60-talet kom bidragsförskotten från Barnavårdsnämnden. Det var ett grönt utbetalningskort från Postgirot med den diskreta avsändaren E Carlsson. Han hade många barn på sitt samvete. Nittionio kronor var för Syrran och mig. Vi retade oss varje gång på den där kronan som saknades till hundra jämt.

De åren vi bodde i Dalarna bodde min pappa bara några mil från oss. Då och då uttalade han sig i lokalmedia. Han var vd för en större industri.
pappa
Förutom att han är mina dagars upphov så kom arvet efter honom lägligt för vår familj.

När jag tänker och säger "pappa" då är det istället min styvfar som jag har i tankarna.

Fröken Citron

Äntligen fick jag fart på scannern. Jag hade lite lingvistiska problem. Första installationen var på spanska, sen blev den tysk och till sist engelsk. Vi hittade några foton i mammas lådor. Utseende var väldigt viktigt för henne och hon hade hoppats på lite större fåfänga hos döttrarna.
frkcitron
Det var en stor begivenhet när första lasterna med citrusfrukter dök upp igen efter kriget. På bilden blir hon korad som fröken Citron och vann sju kilo av den varan. Frukten använde hon som bytesobjekt för att få lite matnyttigare saker.

Viktigast av allt var snygga tänder. Mamma fick inflammation i käkarna i tjugoårsåldern och var tvungen att dra ut alla tänder. På den tiden fanns det inga antibiotika att tillgå. Vi visste inte om att hon hade löständer förrän vi var i tonåren. Hon hade världens komplex för det och visade sig aldrig utan tänder.

IQ zero

Jag har anledning att surfa på diverse företag och ibland häpnar man över hur sajterna är utformade. Jag skulle inte vilja ses på den här marknadsföringsfirmans kundlista. Ett fall för Etiska Rådet? Och inte kan de stava heller ….

Konstigt att deras kontaktsida bara innehåller mansnamn. Jag vill träffa bruden.

Grillplats?

Lillsyrran ringde och jag började prata om mammas dödsannons som var införd i söndagens DN. Vi pratade ett par minuter om ämnet men konversationen blev märkligare och märkligare, tills vi kom underfund om att hon kommenterade lägenhetsannonsen.

Jag kollade mäklarens annons på nätet och där skräder man inte orden. Flera gånger nämns balkongen med olika förstärkningsord. Ömsom är den stor, härlig och i lugnt läge. Ett smakprov: 

Den stora balkongen fungerar som ett extra rum sommartid och gör lägenheten mer flexibel med grillmöjligheter och solplats.

I själva verket är den i standardstorlek för ett 50-talsbygge, dvs väldigt liten. Mamma benämnde den som hennes egen fågelholk. Där satt hon och häckade i solen.

Stockdum i Stockholm

M och jag lyckades bli osams på hemvägen från stan. Vi gick längs Norr Mälarstrand och M ville mellanlanda på pråmen/båten Greta för något lunchaktigt. Jag var inte så hungrig än men kunde tänka mig en sallad. Vi var givetvis inte de enda som ville sitta i solen men vi hittade ett ledigt bord. Det var förstås på à la carte avdelningen och där kunde man inte bara äta en sallad. Jag hade inge lust att punga ut närmare 1000 spänn för en lunch jag ännu inte var riktigt sugen på. Gissa om det blev grinigt.

Vi fortsatte i ilska Riddarfjärden runt på rekordtid. Så småningom blev vi on speaking terms igen och fortsatte till Mosebacketerrassen. Där hittade vi ett bord i solen och tog en Skärgårdstallrik (div laxsorter, potatis, sallad) och vitt vin. Dagens kändisspotting var skådisen Ing-Mari Carlsson (Mimmi från Tre Kronor). Hon satt och tog en öl med en väninna i eftermiddagssolen .

Kvällen har vi delvis tillbringat i en biosalong. Vi såg Mission Impossible III. Det var full fart hela tiden och entusiastiska smågrabbar applåderade efteråt.

Ev namnbyte – fru Tjatlund

Idag hade jag sällskap med en grinig gubbe på stan. Vi vaknade sent och det gillar jag men inte M. Han tycker att hela dagen är förstörd. Hans tanke var att vi skulle ha tagit bilen till något trevligt ställe tidigt på morgonen. Men eftersom klockan tickat på höll vi oss i stan.

M gick hela tiden och muttrade om hur mycket klockan var, som om det var mitt fel. Han kunde väl ha vaknat i god tid. Allt var det fel på. Skorna skavde, jeansen för varma, solen brände, uteserveringarna fullspikade, nag, nag. Vid Skeppsbron fanns det lediga bord. Men då skulle han inte gynna den serveringen för den var inte öppen i påskhelgen, trots att vädret var vackert då.

Jag känner igen beteendet som griniga-gubbsyndromet. Det finns några såna på jobbet också. Det verkar som medelålders män tycker att de är näpna och charmiga när de är sura och missnöjda. De skrattar förnöjt åt sig själva och tycker att de är minst lika roliga som de båda griniga gubbarna i Mupparnas publik.

Vi drog ut mot Djurgården. Det verkar populärt med namnbyte. Tvillingarnas servering vid Djurgårdsbrons fäste hade bytt namn till Strandbryggan. Klokt gjort, tvillingarna är inte särskilt poetiskt. Skippers Inn vid Biskopsudden heter numer Lisapåudden, en avknoppning av Lisa Elmqvist fiskerestaurang i Östermalmshallen.

Vi hade tänkt oss en matbit där. Det var fullt utomhus och givetvis blev det mer gnäll på M. Men vi hade tur och en tvåa blev precis ledig. Vi tog varsin sallad. Min (ljummen kycklingfilé med fetaost) var i såsigaste laget men miljön väger upp. Det sitter alltid en massa Östermalmsbrats där och pratar om vad som hände igår på Stureplan och vad som ska hända där ikväll. Lasse Berghagen passerade förbi och det blev lite utbyte av kramar och kindpussar med ett av gängen.

Jag fick användning av mina solglasögon på hemväg i motljus. När jag såg mig själv i ett skyltfönster kom jag att tänka på ett idiottillfälle ihop med mamma. När Vattenfestivalen pågick brukade M och jag ta ut mamma en sväng på stan. Mamma älskade att slå sig i slang med folk och man visste aldrig vad som kunde hända. Vid ett tillfälle var det ett äldre par som kom i korselden. Kvinnan hade ett par stora solglasögon på sig. Rätt som det är, mitt i konversationen, säger mamma
Men kan du inte ta av dig de där fula glasögonen.
Kvinnan tappade hakan och sa med darrande underläpp
Men jag har en ögonsjukdom och tål inte solljus.

Varför sa hon just fula glasögon?

Solchanser

De blev picknick i Skinnarviksparken med Tvåan och Stella igår. Jag fixade sallad och köpte färdiggrillade revbensspjäll. I grässlänten låg fredagströtta och njöt av kvällens sista solstrålar. Stella pinnade omkring och föredrog att åka rutschkana på mage, något som inte är tillåtet på dagis.

Svärsonen ringde och meddelade att han var hemma från anställningsintervjun. Vi mellanlandade i Konsums ostdisk och fick med oss diverse hårdostar. Kassörskan meddelade frankt Det blir 216 kr. Hoppsan, vad det springer iväg när man står och säger En sån och en sån om ost, som om det var smågodis. 

Av naturliga skäl blev det ost och rödvin hos Tvåan. Svärsonen var i gasen över det nya jobbet. Han hoppas verkligen på det. Valet står mellan honom och en till. Tvåan är lite orolig att det ska bli fler resdagar för honom.

Idag åker Tvåan med familj på en liten besöksturné. De ska hälsa på vänner som de blev bekanta med under sitt volontärarbete i Zambia. Det blir några dagar i London och sen ska de till Spanien. Förra året fick de ett mejl från det spanska paret, som inte hört av sig på länge. De ursäktade sig med att de hade haft fokus på annat och bifogade en bild på sin lille son. Det spanska paret hade fått barn samma vecka som Tvåan.

Vi drar ut i solen. Man vet aldrig hur länge vädret varar. DN har ingen uppgift om morgondagens väder. Det står i alla fall i.u. i söndagsspalten.

Initierade Ivar

I vår bekantskapskrets har vi en man, Ivar, som är extremt noggrann och pedantisk. Han har koll på det mesta och vet precis vilken pryl som är vassast oavsett område. Själva orkar vi inte ta reda på såna saker utan konsulterar Ivar när det behövs. Förra året köpte vi nya sängar och han rekommenderade Jensens. Rätt eller fel, vi är nöjda i alla fall.

Ivar håller på att renovera sitt kök. Givetvis dög inte en standarddiskbänk utan en specialare måttbeställdes från en storköksleverantör. Igår berättade en av våra vänner, som är snickare, att han höll på att montera kökskåpen åt Ivar. M:s spontana reaktion var Att du vågar? Ivar skulle inte kunna bortse från minsta lilla miss.

Snickaren berättade att han fått honom i obalans redan dag ett. Ivar ville visa sin nya fina Olympuskamera.
Jaha, har du en sån. Den modellen köpte Beatrice (snickarens fru) men hon lämnade tillbaka den.
Ivar frågade förvånat
Varför då?
Jo, när hon läste handboken visade det sig att det inte går att fota i svart-vitt.


Då blev det fart på Ivar, svart-vitt är ju ett måste. Han tycker inte om att bli ertappad med att ha noll koll. Nu blir det svårt för honom att komma med kritiska synpunkter på snickrandet.

Tjuvlyssnat
Två mellanstadiebarn, flickor, på 4:ans buss.
–         Var ska ska du gå av?
–         Vid Södra Station. Jag bor där.
–         Jaha, är du en sån där söderkis?
–         Visst.
Kis-böna verkar vara dimmiga begrepp idag.