Fyra telefonsamtal och en begravning

Ettan ringde i ottan. Hans bil vägrade öppna sig. Ingen av larmdosorna funkade, inte ens batteribyte hjälpte. OK, ni kan åka med oss till Skogskyrkogården. I värsta fall får vi köra två vändor.

Tvåan sms:ar: Lycka till, om man kan säga så vid begravningar? Vi checkar in precis och landar vid 3-tiden. 

Trean ringer. Just nu är det jobbet som gäller. Vi har fått leverans av varor och jag måste ta hand om det. Annars hinner vi inte färdigt till ikväll. Är det OK om jag inte kommer? M frågar om vi ska hämta övriga familjen. Nä, Noa är lite förkyld så ingen kommer. Vi blev inte förvåndae.

Organisationsfreaket Syrran ringer när vi är på väg till garaget och frågar: Var är ni? Ettan skulle ju vara med och bära kistan. Bilen är här och måste åka meddetsamma. Hon låter jättestörd på att vi inte är där åtminstone en timme före utsatt tid. Men var det inte ut ur kapellet som kistan skulle bäras av familjen? Att vi skulle komma tidigare var bara för att ha tid att hälsa och prata. 

Själva begravningsakten var i det lilla gulliga Skogskapellet. Det ligger lite avskilt inne bland träden och blåbärsbuskarna lyste nyutslagna på marken. Det duggade lite lätt och ångade om grönskan.

Lillsyrran hade engagerat en av hennes barns kamrater, som är väldigt duktig på saxofon och tvärflöjt. Tal varvades med musik. Brorsan höll ett tal om mammas uppväxt och perioden fram till slutet på 60-talet. Syrran läste Blombergs Var inte rädd för mörkret. Sen höll Lillsyrrans man ett tal om perioden från 1970 och framåt. Alla sa snälla saker och alla var nöjda med innehållet.

Några av mammas grannar var med. En grannkvinna har hon legat i fejd med så långt vi kan minnas. Ibland har det varit vapenvila och ibland världskrig. Man kan säga att deras vänskap/fiendskap varit ett slags symbios. När det var dags för avskedstagande, lägger grannen en ros på kistan och säger: Ja du Betty, nu har vi bråkat färdigt

Mamma har alltid haft ett intensivt förhållande till sina frissor. Under alla år gick hon till frissan en gång i veckan. De senaste tio åren är det en iransk kvinna som skött om mammas hår. Hon var med på begravningen och var nog den som var mest tagen.

Det värsta mamma visste var kaffekalas, så det var otänkbart med annat än riktig mat. Det blev lunch på övervåningen i Långbro värdshus. När min familj träffas kan vad som helst hända. Men alla höll sams och inget gammalt groll dök upp. Det kan berott på att det var många fler närvarande än bara den närmaste familjen.

Mannen till grannkvinnan, som slutat bråka med mamma, höll ett litet gulligt anförande före kaffet. Han kallade sig mammas äldsta springpojke och han har verkligen ställt upp och sprungit en massa ärenden.

Lägenheten såldes igår och på hemvägen var jag inne och skrev på en fullmakt hos mäklaren att Lillsyrran och Brorsan fick teckna säljavtal för min räkning. Det var skönt att försäljningen gick så pass snabbt. Tillträdet är inte förrän 1 september, så vi har hela sommaren på oss att röja ut.

Tvåan ringde. De är hemma igen och frågar: Vill ni se oss? Det ville vi. Fjorton dagar är lång tid och i morgon åker vi. Så det blev lite fredagsmys och vi fick en konjaksflaska i näven på vägen ut. Kan det vara mysigare?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s