Efter lunch blev det kortspel. Noa fick kläm på grunderna i whist och sen drog vi några omgångar casino. Så tränar man huvudräkning på ett roligt och effektivt sätt. När Stella dök upp efter middagen övergick killarna till film och tjejerna inklusive jag, fortsatte med kortspel. Vändåtta, svälta räv och finns i sjön. Jag var tvungen att kolla reglerna för svälta räv på nätet. Jag minns att vi spelade det när jag var liten, men inte vad det gick ut på.

Den stora anledningen till att vi höll oss inomhus och hemmavid skyller jag på Noas fot. På hans skolgård finns det en iskana och i onsdags åkte Noa i den ihop med en massa andra. Någonstans i tumultet slog han i foten så illa att det blev en spricka i ett av fotens ben. Nu hoppar han runt på kryckor.

Här har tjejerna lagt kortleken åt sidan och övergått till elektroniska spel. På Movie Star. En sån där sajt som vänder sig till flickor, som gillar kändisar och shopping. Bland annat. (Och jag erkänner, jag kollar in Wunderbara Klara under tiden.)

“Farmor, vem spelade Lara Croft i Tomb Raider?” “Angelina Jolie” hojtar jag tillbaka. Och då får tjejerna 10 kr till att shoppa för.

Bussen var tre minuter sen och chauffören öppnade bakre dörrarna för att påskynda påstigningen. Men jag stod snällt och väntade på att gå på längst fram eftersom jag ville få en stämpel på alla mina tre åkremsor. Två av dem har legat länge och skräpat i min ficka. De hade bara en kupong var kvar. Men bussföraren var angelägen att komma iväg och viftade bara bort alla med remsor. Inklusive mig. Så jag åkte gratis.

Kvällen med tjejerna blev trevlig sånär som på Syrran. Hon har en upphängning på vår barndom och försöker hela tiden backa tillbaka till den. Och jag byter samtalsämne så fort jag bara kan. För hur intressant kan det ämnet vara för andra?

Äldsta tjejen var runt 90 år och hon imponerar verkligen. Hur vaken som helst och hela tiden med i matchen, som Maken skulle ha formulerat sig. Men lite knackig rent fysiskt så nu har hon flyttat in hos äldsta dottern. Som i sin tur blir pensionär till sommaren.

Hemfärden? Maken tyckte att jag skulle ta taxi. Det tyckte inte jag. Syrrorna har bättre koll än SL:s reseplanerare och sa bestämt att bästa alternativet var buss 807 från Brandbergen. Och lovade skjuts dit. Men precis när vi kom fram till hållplatsen stack bussen iväg. Lillsyrran vände snabbt bilen och körde ikapp och om bussen och jag hoppade av bilen vid nästa hållplats och klev på bussen där istället. Och fick tre stämplar på tre olika åkremsor.

Bussen snirklade sig igenom Trollbäcken, Tyresö och Gudö. Vid Gullmarsplan klev jag och en massa ungdomar av. Deras kväll hade inte börjat ännu. Min var nästan över. Jag fick vänta i 6 minuter på 4:ans buss, som tog mig ända fram till porten där jag bor.

Slutsats: Varför gruvade jag mig över huvud taget?

Jag fick en inbjudan till tjejträff, som jag tackade ja till. Den ska gå av stapeln imorgon fredag och tjejerna är i det här fallet är inte purunga utan i min ålder, alltså runt 60. Några är släktingar, det vill säga mina syrror, andra är släkt till släkten, det vill säga svägerskor till Lillsyrran. Plus ett mindre antal mer eller mindre bekanta.

Ett aber i sammanhanget är själva platsen för träffen. Inte så mycket för övriga tjejer men för mig. Lillsyrrans ena svägerska, som står för det hela,  bor nämligen ute i en av kranskommunerna. I området med det märkliga namnet Norra Söderby. Och det ställer till problem för mig som inte har bil utan anlitar kollektivtrafiken.

Att ta sig dit går geschwint; buss från Gullmarsplan som stannar nästan utanför dörren. Hemresan däremot, ser ut att bli ett projekt. Trafiken i Stockholmsområdet fungerar alldeles utmärkt i rusningstid. När den fungerar, vill säga. Men den är uppbyggd för att sköta transporter till och från arbetsplatser.

För att komma tillbaka in till stan från Norra Söderby, föreslår SL:s reseplanerare en promenad på 1200 meter på gångvägar jag inte känner till. Ensam i mörkret. Ett annat alternativ är att ta bussen till Handen och pendeltåg därifrån. Båda valmöjligheterna tar en mindre evighet. Och att åka kommunalt en lönefredag är ingen höjdare.

Så nu funderar jag på hur jag ska göra. Ska jag ringa och säga att jag inte mår så bra? Men det vore ju att ljuga eftersom jag sällan mår dåligt. Eller ska jag säga att Maken är satt ur spel på ett eller annat sätt och jag måste ta hand om barnbarnen. Ett annat alternativ är att jag säger som det är; att jag tycker att det blir för krångligt. Eller så får jag göra det som antagligen är det enda rätta; åka dit och ta omaket med den långa hemresan.

Hjälp! Hur ska jag göra?

Idag var det likadant. När jag landade på kontorsstolen vid åtta, tänkte jag: Idag ska jag gå hem tidigt. Och sen gick dagen sin gilla gång medan jag pillade med statistik beställd av en överordnad. En beställare som tillhör den riktigt svamliga sorten. Så jag ställer några kompletterande frågor för att begripa hur han menar och får svaret, som knappast gjorde mig klokare: Du kan säkert strukturera upp det på bästa sätt.

Och då gör jag det och inser att statistiken kommer att fylla ett Excel ark med massor av kolumner och tusentals rader. Mailar en ny fråga. Kan vi inte göra så här istället? Det blir mer lättförståeligt på det viset. Och får ytterligare ett obegripligt svar på svengelska. Det stod nått om Query, batch, submit och implementation. Utfästelser vs reality och lite annat jibberish. Då tröttnade jag, stämplade ut och gick hem.

Förresten firade jag att det är den 25. Lönedags. Först med att uppgradera mitt Spotifykonto. Jag har varit gratiskund och uthärdat reklamen, men sen man införde regeln att man bara får spela samma låt fem gånger blev det hela ohållbart. För jag gör gärna det; spelar samma låt om och om igen.

På hemvägen investerade jag i ett hopfällbart durkslag i limegrön silikon. Fiffig modell eftersom det tar liten plats, både i skåpet och i diskmaskinen. Och bra mycket bättre än det gamla från Ikea. Det har alldeles för stora hål, vilket gör att spaghettin lätt ålar sig ut och glider ner i slasken. Så nu är jag väpnad till tänderna inför helgen när barnen kommer.

En dåres försvarstal från Bokus låg och väntade på hallgolvet och eftersom jag är vid stadd kassa, betalade jag den på en gång. Allt som allt försvann 170 kr på en dag och på saker om bara jag ville ha.

Sen lagade jag mat, åt och tog jag kväll.

Vi hyrde bil i helgen eftersom vi var bjudna på stor fest i Jönköping. En konsekvens blev att jag fick äta upp mina åsikter om dubbdäcksförbudet på vår gata i stan. Det tog en timme för Maken att ta sig hemifrån oss för att hämta mig på jobbet i fredags. Enda alternativet, Ringvägen, var en enda lång bilkö.

En annan konsekvens var att behovet av garderobsförnyelse kändes akut. Det parat med rabattcheck från KappAhl gjorde att jag köpte mitt livs första exemplar av Den lilla svarta. Och jag var inte ensam om att ha på mig svart klänning på balunsen. Av de övriga kvinnliga deltagare hade säkert 90 % det.

Sista avsnittet i miniserien Mildred Pierce sändes igår kväll. Det hade jag gärna ventilerat med Annaa. Jag tycker att serien var både bra och välgjord. En bok, film eller tv-serie kan vara bra utan att huvudpersonen behöver vara genomsympatisk. Tycker jag. För så ser det ut i verkliga livet. Jag är säker på att alla människor som jag gillar har en del dåliga sidor. Vem har inte det?

Och jag vidhåller: Kate Winslet är en riktig stjärna. Om inte bäst.

Efter Mildred tittade vi på Guldbaggegalan. Och apropå klänningar: Hade Lisa Aschan bara provat klänningen genom att stå rätt upp och ned? Inte rört sig i den? Det såg ut så eftersom den höll på att trilla av henne hela tiden.

Om mamma hade sett Sanna Lundell hade hon sagt till på skarpen:
- Ta genast ut tuggummit! Det ser bara typigt ut att sitta så där och idissla, som en ko i bänkraden.

Och jag saknar henne. Vi träffades aldrig i verkliga livet men har hängt ihop i bloggvärlden sen 2006. Läst och kommenterat varandras inlägg. Haft synpunkter på stort och smått. Mer stort hos Annaa än hos mig. Delat åsikter. Ofta. Ibland inte och då har i varje fall Annaa inte stuckit under stol med det. Det känns tomt.

När jag beställde på Bokus behövde jag bara ange mitt personnummer och med ett musklick kunde jag hämta namn- och adressuppgifter. Fiffigt, tänkte jag och alla fält fylldes snyggt och prydligt. I fältet förnamn fanns det till och med rum för alla mina förnamn, det vill säga 33 tecken. Men vad händer när jag bekräftar uppgifterna? Felmeddelande dyker upp: Hoppsan, något gick snett: Förnamn innehåller för många tecken.

Varför ger man utrymme för alla dessa bokstäver om det ändå inte fungerar? Det tycker jag är konstig programmering. Jag fimpade Ericsdotter och nöjde mig med de tre första förnamnen.

Annars håller jag mest till i Indien. När jag läser, alltså. Jag har pausat Den sjätte gudinnan till förmån för Vikas Swarup och De sex misstänkta. Som känns bra mycket intressantare. Författaren är samme man som skrev Slumdog millionaire.

Nu hör jag hur folk tänker: Varför bor människan i stan om hon har synpunkter på trafiken? Det kan väl knappast ha varit någon överraskning att det far runt en massa bilar på gatorna? Och är det bättre att folk måste köra långa omvägar för att komma dit de ska? Det resulterar bara i mer avgaser. Plus att man flyttar problemet till andra gator.

Det är just den här typen av resonemang jag vänder mig emot. Att det är självklarhet för bilburna att de ska kunna framföra sitt fordon när som helst, var som helst och snudd på hur som helst. Som om det inte fanns andra lösningar än att ta bilen dit man ska. För det gör det i Stockholm innerstad.

Och vad det gäller att köra hur som helst, så verkar många bilister (läs unga män) tro att lutningen upp från korsningen vid Ringvägen till Ansgariegatan i själva verket är en avskjutningsramp. De gasar allt vad de kan så att de flyger över krönet vidare ner mot Hornstull.

Den numera arbetslöse körde nämligen ut Aftonbladet i Stockholmsområdet. Och den tidningen levereras inte om aftonen, som namnet antyder, utan tidigt om morgon. När grannen var klar med dagens utkörning brukade han lägga en bunt med överblivna tidningar i ett av trappfönstren. Det hade Maken och kvarterets pensionärer glädje av.

Efter avslutad arbetsdag brukade Maken ta med sig ett tidningsexemplar upp till lägenheten. Och när jag kommit hem efter väl förrättat arbete brukade jag lägga mig i soffan och läsa det uppburna bladet. Det var alldeles lagom avkoppling innan jag tog mig an middagsmaten.

Maken köpte en flaska whiskey till herr Mårdgren på hemvägen från Kap Verdeöarna. För då visste vi inte att mannen var uppsagd. Det var när drycken överlämnades som han sa att det snart var slut med gratisläsningen.
- Och det säger du nu? tänkte Maken. Kunde du inte kläckt ur dig det tidigare. Då hade jag inte behövt göra mig till på det här sättet.

Så det blir ingen mer kvällstidningsläsning. Varken för kvarterets pensionärer, Maken eller mig. Annat än på nätet.

Då bestämmer jag mig för att ta lunch. Man kan inte skapa på fastande mage. Tror jag.