Blängsylta

Nu har jag stirrat på skärmen intensivt under hela förmiddagen. Ögonen rinner och jag ser prickar som inte finns. Dessutom flyttar de sig.

Lunchdags! Med andra ord.

Miss Take

Vi har fått tillbaka köksluckor och lådor. Upplevelse var sådär. Vi gick på tumregeln färgen ser alltid mörkare ut när den kommer upp på väggen. Ju större yta, desto mörkare. Så vi valde en väldigt ljus nyans av grågrönt.

Not so very good tumregel. Nyansen är alldeles för ljus så köket ser mest solkigt ut. Får se om det tar sig i dagsljus. Annars får vi leva med det ändå. När vi köpt längre skruvar till handtagen och orkar sätta upp luckorna. Det lär väl dröja ett tag med tanke på att resultatet inte var 100.

Nästa fadäs var en köttbit som hamnat bakom lilla hinken med grekiska yoghurten. Passerat bästföredatum för flera dagar sen och luktade vedervärdigt. I hate to slänga mat. Speciellt när felet är mitt och kostat mig big money.

Då fick det bli sallad med chorizo och svarta bönor. Plus lite krossade valnötter på toppen. Jag försökte återskapa Texas Longhorns dressing med not so very bad resultat. Gräddfil, hackad rödlök och inlagd gurka. Även den hackad i småbitar. Plus lite gurkspad.

Ikväll ser jag Good bye, Lenin på ettan. Om jag orkar. Jag har satt den på inspelning för säkerhets skull. Visserligen har jag sett den ett par gånger, men den tål att ses om. Som jag minns den.

Tänk om jag ångrar mig

och ångrar mig igen. Alltså vaccinationen mot svininfluensan. Den som jag tackade nej till. Inte flunsan men sprutan.

Vi får erbjudandet varje år från företagshälsovården och varje år har jag tackat nej. Mest för att jag tyckt att man kan behöva träna upp immunförsvaret med äkta vara. Och jag tillhör inte någon riskgrupp, så varför skulle jag tacka ja? Speciellt som jag inte fått någon influensa. Inte sen 1976. Då var jag rejält dålig med 40° feber i flera dagar. Innan dess hade Asiaten och/eller Hongkong.

Men så slogs jag av den själviska tanken: Tänk om vi blir dåliga lagom till Sydafrikaresan. Eller under själva resan. Det vore just snyggt.

Så nu vet jag inte hur jag ska göra.

Pallar inte

Om jag av någon anledning vill bli lite deppig tittar jag in på Lidl på hemvägen. Det ligger en butik på Magnus Ladulås gata och varje gång jag kliver in där blir jag betryckt. Lite öststatskänsla över affären.

Man kan inte räkna med att allt man behöver finns där. Inte ens veckans annonsvaror. Och inspirationsfaktorn är lika med noll. Särskilt som man säljer så konstiga saker mitt i maten. Skruvdragare och spolarvätska kan bo granne med potatisen. Fårskinnstofflor och grillkol kan dela utrymme med uddamärkespastan.

Nej, jag gråter inte om de stänger butiken. Jag har vuxit ifrån konservburkar. På pallar.

Sketabra

Gårdagens Winnerbäckskonsert kändes betydligt tätare och rockigare än utomhuskonserterna vi varit på tidigare. Ljudet gick fram på ett helt annat sätt och ljusspelet förhöjde intrycket. Speciellt tunnelbanetåget som passerade i bakgrunden. Dessutom slapp vi skuffandet hit och dit av folk som prompt ska förflytta sig i folkhavet eftersom vi hade sittplatser.

Enda störande momentet var gänget bakom oss där en av killarna var motvillig besökare.
- Jag kan inte komma på att jag hört mer än en av hans låtar. Och det var i en kyrka.
Kompisen bredvid försökte hela tiden peppa med uppmuntrande tillrop som
- Visst är han bra.
- Den låten måste du ha hört förut.
Men han var svårtflörtad och tyckte tillställningen knappt var värd tre av fem möjliga. Trist sällskap för en entusiast.

Sen undrar jag varför publiken är Lasse med Lars Winnerbäck. Hans närmaste kanske inte ens kallar honom det. Men å andra sidan är det svårt att skandera Laars klapp-klapp-klapp, Laars klapp-klapp-klapp eller Vi älskar Laars, vi älskar Laars.

Generationsklyfta

Nytillskottet i familjen heter egentligen inte Sally utan något helt annat. När jag får frågan om föräldrarna bestämt sig för vad flickebarnet ska heta så svarar jag ”Sally” och väntar på reaktionen. Spänt.

Det går en skiljelinje någonstans vi 45. De som är äldre än så, säger spontant: Jaha, som Sally Boop.
Yngre kommenterar med: Som Ugly Sally, menar du.

Farfar ville veta om de hade tänkt ut några fler förnamn. Jodå, hon ska heta Sally Iris Mercedes.
- Mercedes? OK det är i alla fall bättre än Audi.

To do

Köpa barnkläder
Kläderna hänger som säckar på lilla Sally, säger Tvåan. Trots att de är i storlek 56. Jag har fått hedersuppdraget att inhandla några plagg som sitter bättre medan flickebarnet växer till sig.
Köpa vin
Det blir en flaska vin som gåbortspresent på lördag. En dyr rackare från Alsace, till ena paret. Det andra, som vi känner bättre, får gå på whiskeyprovning.
Klippa håret
Det var inte igår och maken antydde att jag börjar likna Janne Schaffer och så kan vi ju inte ha det. Varken Janne eller jag.

Och jag tänker verkligen inte promenera hem. Även om jag inte kan bli mer än genomsur. Det räcker alldeles utmärkt med morgonens övningar.

Det går utför

Va! Tar MUF betalt för spriten? Annat var det när jag var minderårig. Då hette ungdomsförbundet HUF och var inte alls moderat eller återhållsamt. Då bjöd man på alkoholen. Allt annat var en omöjlighet.

Inte sjutton hade vi råd att betala för oss när vi var sjutton, Marika och jag. Vi hade nog med att ciggen kostade 5:25 paketet. Den summan kunde vi Fråga glaset om. Glaset som stod i kökskåpet hemma hos Marika, där Inga-Greta la sina växelpengar. Med lite tur kunde vi få ihop till åtminstone ett paket att dela på. Aldrig att det skulle räcka till några andra utsvävningar.

Kökkenmödding

Det har sina poänger att ha köksluckor och lådor på omlackering; man behöver inte öppna skåpsdörren för att slänga sopor. Egentligen är det den enda pluspoängen. Resten är minus. Som att det luktar sopor i hela lägenheten om man inte passar sig. Är man bara två räcker en soppåse flera dagar så det blir till att kasta när det är halvfullt. Och det tycker jag är slöseri med påsar.

Ett annat minus är att det ser fruktansvärt rörigt ut och att bjuda hem folk är inte att tänka på. Vi hade gäster en av de första dagarna luckorna var borta och de såg lite lätt förvirrade ut, som om de trodde att vi brukar ha det som vi hade det. Och de blev synbart lättade när vi förklarade hur det låg till.

Men det som får mig att verkligen längta hem luckor och lådor är diskmaskinen. Den har en luckfront, också den på ommålning och nu när den borta blir det så jobbigt att fylla och tömma maskinen. När inte motvikten i form av träfronten sitter där den ska är fjädern till diskmaskinsluckan alldeles för hårt spänd och det gör att luckan åker igen med en smäll om man inte håller emot. Och jag har ingen lust att ändra spänningen. Det var ett litet helsicke att få den som vi ville ha den.

Eftersom det är svårt att hantera disken med en hand så har jag en provisorisk motvikt i form av tre kastruller, som jag ställer på den öppna luckan. Det går det också. Men jag hoppas verkligen att ordningen är återställd senast inom nio dagar.

Annars är det jag som klagar. Det är jag bra på.

Futurum

Vi ska på baluns i helgen. Det är två par i bekantskapskretsen som firar 2 x 20 år som gifta. Och nu grunnar vi på vad vi ska köpa med oss. Förväntas det bröllopspresenter eller bara gåbortsgåva. Och ska paren ha varsin. Eller går det bra med en Aladinask där Anderssons tar övre lagret och Petterssons det nedre.

I inbjudan stod det Ta gärna något rött på er. Där funderar jag på om vi ska chocka omgivningen med att Maken bär tomtedräkt. Jag har köpt en röd överdel och nöjer mig med det. Kanske att jag kostar på mig rött nagellack. Matchande strumpor verkar svårt att få tag i.

Annars ser jag fram emot Winnerbäckkonserten på fredag. Inomhus den här gången. Utan regn.

Det tar aldrig slut

Under de 17 år jag bott på Hornsgatan har jag cyklat/promenerat till och från jobbet. Under hela den tiden har det alltid funnits något husbygge på gång någonstans längs Ringvägen. Det har varit Clarion Hotel, huskomplexet där gamla BP-macken låg, husen vid Eriksdalshallens entré plus en massa ombyggen och fasadrenoveringar. Förutom de som pågått på östra sidan av gatan.

Ständigt nya skyltar med Gående hänvisas till andra sidan och cyklister, som tvingats ut i bussfilen eller gå upp i rök. Det sistnämnda gjorde jag och la ner cyklingen.

Senaste stora bygget, det i kvarteret Bylingen nedanför Södersjukhuset är äntligen klart. Modern Times Group håller på att flytta in och då trodde jag att det var slut på omvägar. Inget var mer fel, för imorse såg jag att de börjat bygga en ny trätrappa upp till Södersjukhuset, bara några meter från den nuvarande.

Orsak: Ett nytt bygge. Det ska bli ett tiovåningshus där dagens trätrappa står. Hur man ska få plats med det undrar jag.

Och så här glada kommer folk att bli enligt Stadsbyggnadskontoret. Men jag skulle vilja se det stockholmsbygge som kommer igång utan sura grannars överklagande.

Lågt ph-värde

Klockan är inte nio och jag har redan irriterat mig på småsaker. Små saker som folk, läs kvinnor, i min omgivning ägnar sig åt.

• Folk stänger inte dörren till Hönsgården, rummet tvärs över korridoren där det sitter ett gäng med tanter och utför enklare jobb. Arbetsuppgifter som inte kräver att 100% av hjärnan är med på noterna och det gör att kvinnorna klarar av att kackla under tiden.
• Folk stövlar runt inomhus i stövlar med höga klackar. Donk, donk, donk låter det i korridoren där de trampar fram med bestämda steg. Byt till filttofflor, vill jag vråla efter dem.
• Folk föredrar underskorpor. Företaget håller med skorpor till fikat, bakverk jag avstår från. Av flera orsaker. En av dem är att det finns medarbetare som rotar igenom skålarna med skorpor för att hitta en underskorpa och i den processen har de lyft och ratat en efter en. Skorpor som nästa medarbetare lyfter och lägger ner. Skålinnehållet kan tävla med det man hittat i jordnötsskålarna på en engelsk pub.
• Folk fyller på sina vattenflaskor. Inget fel i det i och för sig. Det är sättet det gör det på som stör mig. Man tar sin halvlitersflaska, den man har på skrivbordet och halsar ur, den flaskan kör man upp så att flaskhalsen omsluter vattenkranen. Just den flaskhalsen man halsade ur för några minuter sen.

Har jag dåligt morgonhumör eller har jag dåligt morgonhumör?

Mer tv

Förr hade jag noll koll på barnprogrammen, men sen svt flyttade dem till egen kanal, har jag mindre än så. Det blir helt enkelt aldrig av att vi zappar så långt bort i kanallistan.

I fredags gjorde jag Stella till viljes och stegade mig fram till position 152 och Bolibompa. Efter det kom Rampljuset; en talangtävling för nya artister. Jag kom på mig själv med tanken Varför använder man programledare som pratar Rosengårdssvenska?

Mitt eget svar: Kanske för att såna som jag ska vänja öronen. Och inte vara så fördomsfulla.

Tv3 20:00

Jag kan hålla med om att hemmen i serien Fula hem inte är några större skönhetsupplevelser. Men jag tycker inte att Simon & Tomas är särskilt bra på att försköna dem. Hemmen blir i regel bara annorlunda, inte vackrare.

Och aldrig att jag skulle släppa lös ett produktionsbolag för tv3 i mitt eget Sköna Hem för att de skulle sätta upp McDonaldskakel i köket.

Vi har helt enkelt inte samma smak, Simon & Tomas och jag.

Sant

I går morse sa Stella:
- Jag grät när jag skulle somna. Fast ni märkte inget.
- Oj, varför var du ledsen? Och varför sa du inget?
- Hur roligt tror du att det är att sova hos folk man inte känner?
- Men visst känner du oss.
- Jo, men inte lika bra som mamma och pappa.

Nej, och det kan man inte neka till.

Navvös

Natten till idag blev lite orolig. Varför hör de inte av sig? Så här lång tid kan det inte ta. Om det tog sex timmar i första vändan då bord allt vara klappat och klart nu.

Sen ringde Svärsonens syster och undrade. Och Svärdottern sms:ade men vi kunde varken säga bu eller bä. Samtidigt som fantasierna tog ordenlig fart. Det är inte klokt vilka historier man kan koka ihop under vargtimmarna.

Så det var en lättnad när telefonen ringde 8:02 och Svärsonen kunde meddela att Sally mådde bra och att Tvåan också gjorde det. Efter omständigheterna. Det hade blivit komplikationer som krävde nedsövning och kirurgiskt ingrepp.

Stella fick hälsa på lillasyster via videosamtal. Svininfluensa = besöksförbud. Men förhoppningsvis blir de utskrivna imorgon.

Dystert

Vissa gånger är det mer deprimerande än vanligt att handla på Konsum. Som den här veckan. Extrapriset Fem enportionsrätter för 95 kr lockar fram en sorglig kategori människor: alkoholdoftande mycket ensamma, ensamstående män, medelålders och äldre.

Till och med födan de stoppar i sig är tristare än trist. Ursäkta Findus, men den är helt enkelt ickemat.

Utkonkurrerade

Hur kan Universitetet komma på den dumma idén att lägga en tenta 14-19 en dag som denna? På höstlovet när det dessutom är halvdag för många. Fritids blir inte glada när enstaka barn behöver stanna länge.

Ursprungsplanen var att vi skulle hämta barnbarnen men nyss plingade det till i inkorgen Ni behöver inte hämta idag. Jag har ordnat det med Magnus.

Duger vi inte längre skrev jag inte alls. Utan OK! Lycka till och ha en trevlig helg. För jag är inte det minsta missunnsam.

Men vi lär inte bli utan hedersuppdrag i helgen. Tvåan har precis åkt in på BB, så vi får se om det blir några ytterligare barn gjorda inom kort.

Jag ringde och undrade över läget.
- Det känns som nässelutslagen när jag var liten. Värkarna försvann när jag klev över tröskeln till förlossningen.

Så var det. Tvåan och jag åkte in på sjukhuset mitt i natten eftersom hon var alldeles nerlusad med utslag över hela kroppen och det kliade och kliade så hon höll på att bli tokig. Utslagen höll i sig ända tills inskrivningen var avklarad. Då försvann varenda ett som genom ett trollslag.

Och på vägen hem fick vi soppastopp kl 3 på morgonen. Tur i oturen var att det låg en nattöppen bensinmack 200 meter bort.

Nu tror jag att det här nio månader gamla nässelutslaget inte kommer att försvinna så lätt.

Skumt

Jag har en rumsgranne på jobbet. En kille i 35-årsåldern, som jobbar deltid och då menar jag verkligen Deltid med stort D; han kommer vid nio och går halv ett och kostar 45 minuters lunch under den perioden. Vissa dagar kommer han inte alls. Idag slog han rekord och var kvar tills klockan var över tre.

Undrar hur han får tillvaron att gå ihop på den arbetsinsatsen? Med familj dessutom. Han måste ha gift sig rikt.

Och nu över till ett helt annat äktenskap. Idag fick jag klart för mig vem min nya musikfavorit, Carla Bruni, egentligen är. I soundtracket från 500 Days of Summer ingår en låt med henne. En jättebra låt och när jag googlar på människan så ser jag att hon är gift med franske presidenten.

Det hade jag inte en aaaning om. Att det var samma människa.

Brottning

Vet ni hur många fickor det finns i ett par blåbyxor? Alldeles för många om ni frågar mig. Det är till och med fickor i fickorna. Och i en av fickorna som sitter på en större ficka, finns en ficka för legitimation. Minst 16 är det och då är inte fickorna för knäskydd inräknade.

- Kan du slänga mina jobbyxor i tvättmaskinen. Jag hinner inte.

Det låter som en enkel uppgift men innan jag kommit så långt, som att lägga brallorna i maskinen, hade det gått en kvart och på köksbordet ligger nu en hög med diverse pryttlar; maglite, karbinhake, talmeter, nagelknipsare, penna, avbitartång, polygrip, nycklar, insexnycklar, lampa, små skruvmejslar, stor mejsel med utbytbara bits, plus några lösa bits, volttestare, vita plastbokstäver (OIN), tändstickor, skruvar, spikar och några uppsättningar med ätpinnar.

Då blev jag tvungen att slå en signal till plaggets ägaren för att höra vad mannen skulle med pinnarna till.
- Släng dem inte, vad du gör. De är oumbärliga när man ska laga lås.
Jahapp, det är mycket man inte har en aning om och inte konstigt att byxorna väger ton innan man näckat dem på lösöret.

En annan tung sak är boken jag just påbörjat; Dennis Lehanes Ett land i gryningen. Den är 762 sidor tjock och väger 1,7 kg i pocketformat. Absolut ett kilo för mycket om man jämför. Jag är van att hålla böcker med en hand när jag läser; den här måste jag låta vila mot något underlag.

Jag har bara hunnit 50 sidor och är redan trött i armarna.