Från Högre Makter

Vojne! Nu börjar diverse aktörer röra på sig på företaget. Man vill att vår avdelning ska förstärka kunskapsbasen och ta vara på den win-win-situation vi har i synergin när vi slår samman de båda utvecklingsgrupperna.

Utgångsläget är kanske inte det bästa, men nu gäller det att jämka samman teamen så att vi får samma helhetssyn. Först då kommer vi att gå i mål.

Nye chefen har gjort en analys på hur vi ska omvandla spetskompetens till bred kompetens. Då gäller det att vara proaktiv och tänka i nya banor. Kommande strategiska projekt är hårdsatsning på kurser.

Så ser scenariot ut för den närmaste framtiden och det kommer att skapa mervärde för både personal och företag. Kundfokus blir steg nummer 2 i en mer resultatsstyrd process. Grundregeln är att totalkvalitet lönar sig i längden.

Wow! Där fick jag till det. Nästan full bricka i Skitsnacksbingo. På 130 ord.  Prova själv!

Dödskalle

Idag åt jag Olivoljeglaserad spättarulad med färskoststuvad potatis till lunch. Det stod så på menyn. Men tjejen i kassan ropade ”en fisk och fyra wallenbergare” till kökspersonalen. För gubbsen tog som vanligt gubbamat. Själv är jag skeptiskt till rätter baserade på malet kött.

Men fiskrätten var en riktig flopp. Inte så mycket själva fisken som potatisen. Gamla, kokta, hjälpligt uppvärmda potatishalvor som badade i någon vit sörja.

Där fick jag för att jag gjorde mig till och följde med till en restaurang; 75 bortkastade kronor. Imorgon är det jag som äter sallad. Igen.

Tillökning

Jag fick några nya släktingar förra veckan. Bröder till min biologiske far. Ja, mamma kallade honom så, eftersom hans bidrag till Syrrans och min existens inte var mycket mer än generna.

Det handlade alltså om ett par farbröder som dök upp och försvann lika fort igen. Syrran fick ett telefonsamtal från en kvinna i Värmland, som efterlyste arvingar till Sven. Hon hade vuxit upp i samma fosterhem som han. Eftersom Sven dött barnlös och var halvbror med Syrrans och min pappa, var vi hans närmaste släktingar. Inte för att det fanns något arv att hämta men vi behövde få skriftligt på det.

Dessutom hade det funnits en farbror till, men han hade dött med andra närmre släktingar i livet. En för oss okänd kusin.

Så vår farmor fick åtminstone fyra barn, som hon alla fråntogs vårdnaden om. Mamma gick aldrig in på några detaljer på hur det var hemma hos farmor. Bara att vår pappa hade varit med om saker som inget barn ska behöva uppleva. Och att farmor inte gillade mamma. Mest för att mamma tyckte att en småbarnsfar inte skulle spela bort lönen. Eller supa upp pengarna. Och inte köpa en motorcykel när det inte fanns mat i huset.

Med såna åsikter blir man inte alltid populär. Inte överallt.

Smärtsamt

Idag är jag tacksam för småsaker. Som att jag kan äta, dricka och gå på toaletten. Alldeles själv och det räcker långt. Fungerar inte sådana basala saker då spelar ingenting annat någon större roll.

Svågerns fysiska utförsluta har varit ett stup de senaste veckorna och nu fungerar nästan ingenting. Bara hjärnan och det känns ännu jobbigare. Om han inte sover så gråter han och känner dödsångest.

Men då och då kan man känna igen honom. Som igår när Lillsyrran skulle lyfta honom i en traversliknande lift för att han skulle till toan. Selen krånglade och Maken ställde frågan. Till Lillsyrran, alltså:
- Behöver du hjälp med något?
- Jag behöver hjälp med det mesta nu för tiden, svarade Svågern snabbt.

Hela proceduren tog en timme och var knappast smärtfri. På vägen tillbaka ner i sängen sa han med hotfull stämma:
- Det här ska ni få ångra!

För det gjorde så fruktansvärt ont allting. Ryggen saknar styrsel. Armar och ben är som pinnar. Inget underhudsfett och inga muskler. Skinkorna är som tomma påsar och hur han än ligger så är det obekvämt.

Och mitt i alltihopa vill Lillsyrran ta hem honom. Hon tycker att det är jobbigt att behöva vara på närsjukhuset. För det känner hon att hon måste, eftersom personalen är så underbemannad. Jag fattar bara inte hur hon ska klara det fysiskt. Även om de får hem en massa hjälpmedel och att det finns flera av hans hjälpsamma syskon i närheten.

Sen hör jag att hon har ett annat tilltal när hon pratar med honom. Eller snarare till honom. Han heter inte Gunnar längre, utan Vännen. Ta tag i grinden, Vännen. Vännen, blir det bra så här? Och tonen är mera åt mor-barn hållet.

Snålt

Den här veckändan blir tjejmiddag och herrgårdshelg. Inte för oss men vi ska ha kul ändå eftersom middagsätare och helgfirare överlåter sina barn till oss, så vi kommer att ha tre nattgäster.

- Jag brukar säga till min grabb Fredrik: Om du får barn ska jag bara ha dem när jag vill ha dem. Inte när det passar dig. Så säger en av mina arbetskamrater. Men hon förstår nog inte bättre för Fredrik är för ung för barn.

De far- och morföräldrar som bara ställer upp när de själva har lust och när det passar dem, lär inte se mycket av sina barnbarn. Och inte av barnen heller skulle jag tro.

#1 Koka sniglar

Det finns folk som har en lista med saker de borde göra någon gång i livet. Typ bungyjump, fallskärmshopp, tjurrusning, rafting eller simma med delfiner. En blogg på det temat vann Stora Bloggpriset.

Nu vill inte jag vara sämre. Trots att jag egentligen inte har någon sån lista utan har hållit mig till mindre äventyrliga och vardagliga saker. Som matlagning.

Svågern och Svägerskan bodde i hus Näsby Park och det kryllade av vinbärssnäckor i deras trädgård. Vi plockade flera hundra och tog med oss hem i en stor trälåda, som vi satte på balkongen. Där fick snäckorna äta sallad några dagar. Och para sig. Det låg ägg i drivor i botten av lådan.

Sen blev det svälta av för de små odjuren. Tarmsystemet måste vara rent och fint innan man tar livet av dem. Under den här processen lyckades flera rymma. Nedanför oss låg en vändplan och det var många rymlingar som slutade sina dagar där. I flera år efteråt.

Själva kokningen gör man i två omgångar. Först avlivar man sniglarna genom stormkokning och sen ska de sjuda i flera timmar. Före sista kokningen sliter man ut vinbärssnäckan ur skalet, skär av själva sulan och kastar det som vindlar sig upp i skalet. Det är bara sulan som är ätbar.

Sista kokningen görs i vatten, vin och konjak. Ett förfärligt slöseri med värdefulla droppar, om ni frågar mig. Plus lök, morötter, persilja och salt, lagerblad och peppar. Som sniglarna får koka ytterligare flera timmar

Skalen kokas ut med målarsoda och vatten och används vi serveringen. Och då låter man de små kautchuckliknande djuren ta ett sista bad i vitlökssmör.

Man gör det här bara en gång i livet är min erfarenhet. Om man överhuvudtaget gör det. Det är helt enkelt mycket väsen för ingenting och inte alls värt besväret. Det går precis lika bra med champinjoner, som man steker i vitlökssmör och persilja.

(Det blev mycket man och passivum, men det får man ta i receptliknande utläggningar.)

Inget särskilt

Nyligen vaknade jag med näsblod. Rejält. Det kan komma i perioder, speciellt när jag är uttröttad. För några år sen verkade det inte vara något slut på det, så jag blev tvungen att konsultera läkare.

Den här gången verkar problemet vara en engångsföreteelse. Men jag verkar inte vara ensam om bekymret. I tunnelbanan finns det flera annonskampanjer för diverse receptfria preparat mot nästäppa, torra slemhinnor och näsblod.

Överallt kryllar det helt enkelt av reklam för läkemedel. Också i tv. Det känns som det exploderat sen apoteksmonopolet försvann. Inte konstigt att medicin blir dyrare för konsumenten. Plus, säg den avreglering som har gynnat slutanvändaren ekonomiskt? Jag ger inte mycket för ökad konkurrens.

Ekonomi

Jag har blivit med elvisp. Egentligen hade jag redan en. Det var bara själva visparna till den som inte fungerade. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men en gång när jag skulle vispa så krokade visparna i varandra och det blev tvärstopp på apparaten. Och visparna såg alldeles förvridna ut. Jag hade väl inte satt dit dem som man skulle.

Nu har jag inte lidit så mycket av den förlusten. Degkrokarna funkar och det är ytterst sällan jag känt behov vispfunktionen. Men den senaste månaden hade jag gärna fluffat till potatismoset åt  de större barnbarnen. Vid flera tillfällen.

Jag gav Maken hedersuppdraget att höra sig för hos lokala elhandlaren eftersom han har rabatt. Kunde de möjligen ta hem några nya vispar?

- Jag visste att jag skulle känna mig som en snål pensionär. Bara av att fråga. Köpa reservdelar till en apparat som har flera år på nacken? Jag fick höra en lång harang att det verkligen inte kunde löna sig. Köp en ny. Det blir billigare.

Så han köpte en ny Braun Multiquick. Visserligen dubbelt så stark som den gamla, men med exakt likadan vispar och degkrokar. Med samma fästen och allt. Kan det verkligen kosta över 700 kronor att få tag på ett par nya vispar?

Uppdaterat: Jubileum! Detta är inlägg nummer 1900. Det betyder nästan 1,3 inlägg per dag och då har jag ändå haft semester av och till.

Elände

Jag samtalade med mina systrar igår. Och det var inte bra. Inte någonstans. Lillsyrran har begripit att Svågern är riktigt, riktigt dålig. Att hans ovilja att ta sig ur sängen inte beror på tjurskallighet. Eller att orsaken till att han ligger på rygg och pinkar rakt upp i luften inte är att han vill jävlas med henne.

Nej, det beror på att cancern spridit sig till ryggmärgen och han helt enkelt inte kan bättre. Nu ligger han på sjukhus och det är nog bra för alla parter. Lillsyrran kan låta personalen ta hand om det tunga praktiska jobbet med kroppen och ägna den sista tiden åt Svågerns person.

Min andra syster, Syrran, har haft diabetes i många år och börjar få förändringar i ögonen. Hon bävar inför utsikten att bli blind och det kan jag förstå. Men jag försökte ändå vara lite positiv och berättade om en granne som drabbats av samma sak.

Om grannen fick vilja mellan att bli blind eller döv, så tyckte hon att blindhet var det mindre dåliga valet. Som döv är man mycket mer isolerad från omvärlden.

Nu får man sällan välja mellan de alternativen och Syrran tyckte att livet skulle bli tomt och innehållslöst, som blind.
- Allt jag ägnar mig åt har med syn att göra. Jobbet och fritiden. Tänk att inte kunna läsa eller se på tv. Inte lösa korsord eller gå på bio.

Värst av allt med den framtidsutsikten är ändå själva mörkret. Alltså om allt blir mörkt runt omkring Syrran. Hon är så extremt mörkrädd och mörkret fasar hon allra mest för.

Tips

Efter nyår bombarderas man av tidningarnas bantningstips. Sen kommer spaltmeter om hur vi ska klara oss till nästa lön efter allt hösenflösande under december. Många gånger skulle man kunna sök och ersätt på bantningsartiklarna. Byta kalorier mot kronor och frisera siffrorna. I princip.

Till påskveckan är det ungefär 40 arbetsdagar. Genom att inte köpa en cappuccino varje dag sparar du 1000 kronor. Skippar du chokladbiten till kaffet blir det 350 kronor till.

Det rådet ger DN:s ekonomiredaktör. Och det får mig att reagera likadant som om det vore ett dietråd. Jag köper/äter inte choklad och köper nästan aldrig kaffe på stan. Precis lika meningslöst tips som:

Drick vatten istället för läsk sparar du 6000 kalorier och skippar du bullen till eftermiddagsfikat blir det ytterligare 8000 kalorier. På så sätt blir du lätt av med 2 kilo.

Jag dricker redan vatten och om jag fikar så blir det en slät kopp vid skrivbordet. Ändå tar pengarna slut och kilona sitter där de sitter.

Hur man vet att man är gammal

Svaret är reklam: Adresserad reklam.  How I hate this man! And his reklam för Postkodlotteriet! Inte för att jag trodde att skylten Ingen reklam skulle hjälpa men nu börjar jag bli hjärtinnerligt trött. I will never ever köpa en enda lott. Inte ens om jag fick den gratis.

Först var det jag som fick försändelser. Nu är det Makens hjärta man försöker beveka. Våra pengar till behövande finner helt andra vägar. Så det så!

Apropå adresserad reklam: Synsam, Specsavers är jag van vid. Men i veckan dök en ny avsändare upp: Audionomerna. De erbjöd morgondagens hörapparaterna redan idag. Käckt i och för sig. Hörselnedsättningar är mer handikappande än man kan föreställa sig. Det vet jag.

Men ändå. Vad sa du? Det räcker med läsglasögon. I dagsläget. Förresten: I hate his fula frisyr, too.

Sallad eller kanske pyttipanna

Jag är en dålig farmor. Riktigt usel, helt enkelt. Inget bullbak, inga sångstunder och idag när jag började högläsa försvann barnen till varsin dator. Det där med datorn var nästan mitt eget fel.

Nej, inte riktigt. Det var husorganet Råd & Rön, som tipsade om hemsidor för barn. En var kräkmedlet Stardoll – en sajt där man, dvs småtjejer kan styla sin egen docka och möblera olika rum. Och snabbt lära sig att i DKNY-shopen är kläderna mycket, mycket dyrare än på Basic. My blev helsåld direkt.

Noa levererade pizza istället. Och fajtades med andra leverantörer. Om han tog kål på konkurrenterna och kunden gillade leveransen fick han poäng. Och kunde levla.

Det blir mycket andra rörliga bilder också tillsammans med barnen. Och bildskärmar, som tv. Den här säsongen har jag sett två På Spåret. Nu när jag äntligen slipper den självgode Oldsberg. Den här veckans avsnitt var lite beiget. Men förra veckan blev jag megaimponerad av Johanna Koljonen. Hon kunde ALLT.

Tur för Birro att han spelade ihop med henne eftersom han verkade vara helt lost i sammanhanget. Och inte kan han dansa något vidare heller. Men det kan Claudia Galli, så jag håller på henne i Let’s dance.

Robinson började när vi var på semester, men Maken, den lille robinsontorsken, spelade in alla avsnitt. Så vi har sett det mesta. Utom slutet på varje avsnitt och det är så retfullt. Väljer man från boxens inspelningsfunktion kan man ge sig på att de sista 5-10 minuterarna inte kommer med. Inte för det gör så mycket i Robinson, där fattar man vem som åkte ut när man ser nästa avsnitt. Men annars är det väldigt störande. Som när man inte får med upplösningen på en film till exempel.

Ja, jag tycker att Hans var en värdig vinnare. Och det ingår i själva konceptet att reglarna ändras under resans gång. Förlorarna är både gnälliga och missunsamma.

Annars har jag mest stått vid spisen och fött barn. Det är inte klokt hur mycket tid jag spenderar i köket med matlagning och disk när vi är fler än två. Men äntligen börjar de gilla annat än pannkakor. Inga avancerade prylar, jag är glad när de äter lasagne eller potatismos.

Och ska jag få dem att äta med god aptit är lösningen enkel: hummer. Ica hade extrapris och jag slapp stå vid spisen. Men asså, jag var säkert 28 år innan jag ätit hummer. Någonsin. Och här sitter skitungar på 8 och 6 år och har synpunkter på skaldjur. Vart är världen på väg?

Barn?

På min arbetsplats vimlar det av kvinnor i min ålder och jag kan med bestämdhet säga att man borde inte bli äldre än 50. För det är då som skitsaker inträffar. Och då menar jag inte småsaker utan gruvliga sjukdomar och närståendes dödfall.

I förra veckan kom en medarbetare inte till jobbet. Dottern på 26 år dog plötslig och oväntat. Eko, eko? Vad gör man? Säger man?

Under lunchen undrar flera: Hade hon några barn? och många undslapp ett ”Skönt!” när svaret var nej.

Då kände jag: Skönt för vem? Inte för mig som mamma. Trean vore totalt bortsuddad på det viset. Och nu är jag glad att My och Noa  finns, som ett bevis att Trean funnits.  Samtidigt som Noa tär på allas nerver med sina utbrott. När han skriker sin vilja fram.

Men  hur håller man balansen? I en snudd på omöjlig situation.

Vals

För tre år sedan var det också vinter. Med snö och halka. Nästan lika halt som nu. Maken satt på SÖS med Trean som brutit armen. In på akuten kom ett halkoffer, en kvinna som är hyresgäst i kvarteret. Eftersom Maken haft anledning att ge damen ett och annat handtag i sitt arbete så konverserade de med varandra.

- Jaså, har du också stått på öronen? frågade Maken.
- Jo, jag var dum nog att skynda mig över Hornsgatan. Alltså inte på övergångsstället och när jag skulle ta mig över mittvallen halkade jag på en iskoka. Och det känns som något är brutet i handen.

Någon vecka senare hörde juridiska avdelningen på Makens jobb av sig. De hade mottagit ett långt brev från den skadade kvinnans son. Han var minsann advokat och tänkte stämma hyresvärden eftersom han mor hade halkat så illa. Värden hade inte skött sina åtaganden med att sanda och salta. Därför skulle han utkräva skadestånd å sin mors vägnar.

Men den fräcka gubben gick inte.

Åtlöje

För sådär en 25 år sedan var vi hemma hos Mamma. På tv:n pågick någon svensk show och in på scenen kom Siw Malmkvist. Jag minns inte alls vad hon gjorde, bara att Maken och jag tyckte att hon var töntig så vi skrattade lite hånfullt åt henne.

Plötsligt började Modern att gråta och vi fattade ingenting. Varför satt hon där och hulkade? Jo, för att hon tyckte att när vi skrattade åt Siwan, en äldre kvinna, så skrattade vi åt henne också.

Nu tar du väl åt dig för ingenting, tyckte jag. Tills nyss. Min rumsgranne sitter och fnissar och småskrattar för sig själv.
- Du får ursäkta, säger han. Men jag sitter och letar fel i ett gammalt program. Och koden är så ful och dålig att jag bara är tvungen att skratta.

Då känner jag som Mamma. Det skulle lika gärna kunna vara mig och min programkod han sitter och hånflinar åt. Och förresten, tål hans eget arbete granskning under lupp?

Hjärnsläpp

EU hittar på en massa nya regler, som kräver samordnade arbetsinsatser. Därför var jag idag med på en träff med några bankrepresentanter. En kvinnlig deltagare hälsade på ett sätt som antydde att vi träffats förr och jag kände mig mer ansiktsbild än någonsin.

- Har du tid med några kompletterande frågor? Jag vill vara säker på att jag fattat saker och ting rätt från det du sa i höstas. Sa hon och riktade sig direkt till mig.
Hon såg det stora frågetecknet i min panna och fortsatte.
- Ja, vi hade en lång mejlkonversation?
- ???
- Om filkommunikationen mellan er och oss.

Då insåg jag varför jag inte kopplade ihop den här bankkvinnan med mejlen. I verkligheten pratade människan bred finlandssvenska. Så lät hon inte alls i Outlook.

Litania

Jag är dödstrött. Inte så mycket på snö och kyla. Det finns kläder för sådant. Men väglaget är inte roligt. Mina vinterkängor har invaggat mig i falsk trygghet. De har känts trittsicher, som tysken säger, men häromdagen visade de sitt rätta jag. Plötsligt låg jag där bara på mage på den isiga gångbanan bakom Skrapan. Det sa tjong i knäskålarna så till den milda grad att jag mådde illa.

Jag blev tvungen att krypa ett par meter bort från värsta glansisen för att överhuvudtaget kunna/våga resa mig. Nu spänner jag mig när jag går så jag har träningsvärk. Av själva spänningen.

Sen är jag skittrött på mörkret. Mörkt när jag går till jobbet, ännu mörkare på hemvägen. Och på de ljusa timmarna sitter jag med ryggen mot fönstret. Inte förrän om en månad är det hopp om livet. Då har jordens lutning mot solen minskat så att vi åtminstone har anständigt dagsljus.

Men det är bara tre dagar kvar till nästa fullmåne. Då kan jag bli riktigt rasande.

Baggis

Nej, Män som hatar kvinnor är inte 2009 års bästa film. Inte ens den näst bästa. Den är helt enkelt en dussinfilm och inget annat. Jag lovar att Bröllopsfotografen är bättre trots att jag inte sett den. Åtminstone mer underhållande om jag känner Malmros rätt.

Nu är det nästan så jag går med i gruppen Kvinnor som hatar Män som hatar kvinnor. Om den finns på fejan. Och om jag kommer ihåg mitt lösenord.

Härmigt

Nej, jag skulle inte bli som min mamma. Absolut på inga villkors vis. Inte ens som min svärmor. Ändå lutar det åt att allting upprepar sig.

Som det här med att knasöppna förpackningar. Min svärmor gjorde det ständigt och jämt. Ska det vara så himla svårt när det klart och tydligt står Öppna här! på fliken. Varför riva upp paketet i en helt annan ände?

Nu vet jag precis hur det går till. Visst står det Öppna här! Om man tar på sig glasögonen. Men det gör man inte eftersom då måste man leta upp brillorna.Eftersom man inte kommer ihåg var man lagt dem.

Och Maken, som hatade barndomens skogspromenader där hans mamma skulle ha barnen att sniffa under var och varannan gran. Bara för att känna hur gott det luktade. Nu tar han igen det på barnbarnen, som visar på samma bristande intresse som hans själv gjorde en gång i tiden.

Mina svärföräldrar pratade gärna sönder långfilmer genom att dividera om vem som spelade vilken roll eller vilken film de sett den eller den skådisen i. Det har vi också börjat med. Trots att vi påminner oss om hur vi avskydde det för 40 år sedan.

Och mamma gillade att läsa förtexterna på långfilmer. Högt. Och med svenskt uttala. Starring sa hon och sen kom hela rollistan. Jättejobbigt! Vi är faktiskt läskunniga om du inte visste det. Och förresten heter det Staaarring.

Nu får jag behärska mig för att inte själv börja läsa högt In order of Appearance …

Förresten såg Sommaren med Göran häromdagen. Med Peter Magnusson, David Hellenius, Peter Dalle, Dan Ekborg …

Nej, inte är den värd någon Guldbagge. Om jag får bestämma. Och andra med för den delen.

Inspired by a krönika.

Jo, jag ser på tv. I efterskott.

I slutet av 60-talet bodde vi på cykelavstånd till Sveriges första pizzeria i Midsommarkransen. Calzone var min självklara favorit eftersom den hade minst torra kanter. Så mycket godare än bratwurst och pommes med räksallad på konkurrenten Bigges korvmoj.

Programmet Landet brunsås var underhållande och väckte lite matminnen. Som hur vi fick övertyga Makens far om att pizza gick att äta.
Gillar du skinka? Ost? Tomat? Bröd? Svamp? Fem ja av fem möjliga. Ändå tog det ett tag innan han vågade pröva nymodigheten.

Någon gång i mitten av 70-talet bjöd vi några vänner på middag. Jag gjorde mig till och lagade årets nyhet; lasagne. Med parmesan. Alltså den sorten som fanns att tillgå då, små påsar med, inte riven utan snarare pulvriserad ost. Som luktade.

Efteråt fick jag höra en recension. Jag har inte förlåtit den som vidarebefordrade omdömet ännu. ”Det både luktade och smakade spya” tyckte matgästerna. Enligt utsago.

Annars tycker jag att matprogram är trista. Det går så onaturligt bra för kockarna i köket. Därför gillade jag filmen Julie & Julia där huvudpersonerna verkligen fick anstränga sig för att lyckas med maten.

- Jag skulle verkligen vilja ha någon sysselsättning. Nu när jag är här i Frankrike.
- Men vad gillar du att göra? Egentligen.
- Äta!

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Trots att jag inte gillar brunsås. Eller det som vissa restauranger kallar rödvinssås. För det är bara brunsås med en skvätt vin/vinäger i.