Kursdag 2

Än jag då?
Hur mycket har inte Maken gått på om den omorganisation man planerat och genomfört på hans jobb. I timtal har jag genomlidigt redogörelser om hans teorier. Hur korkade hans arbetskamrater är som inte fattar ett enkelt organisationsschema och hur rätt han hade.

Jag har till och med blivit torterade med flera utskrifter av före- och efterskisser. Som om jag brydde mig. Och nåde mig om jag brustit i uppmärksamhet. Då började han gärna om från början.

Idag presenterades den nya organisationen på mitt jobb. Eftersom jag kursade fick jag en briefing per telefon av min chef och en Power Pointpresentation via mejl. Gissa om jag kunde fånga Makens intresse? Att han var villig att betala tillbaka något? Njet! Inte ens att min chef får gå väckte någon uppmärksamhet. Han har väl inte skött sig/varit tillräckligt positiv till nya ägarna. Alternativt: Det fanns folk med bättre kvalifikationer.

Min nye chef visade sig vara en riktig Dark Horse eller snarare kanin som någon trollerikunnig drog fram ur hatten. Helt oväntat val och en riktig inbiten unkis, trots sin ringa ålder. Om ni frågar mig.

 Inte sticka ut
Lämnar jag barnen för tidigt är det fel. Hämta för tidigt är också galet. Och idag hämtade jag sent, näst sist och det var inte heller bra. Jag hade sagt att jag skulle komma halv sex. Du kommer en minut för sent, sa Noa missnöjt.

När är rätta egentligen den tiden?

Snörlekar
My har börjat med snörlekar och trots att det var år och dar sen jag höll på med det så sitter en massa rörelser kvar i muskelminnet. Vi kan väl ta en gång till? Jag lovar, bara en gång till. Och så tickade minutvisaren ännu ett varv på urtavlan.

Figuren fisk på fat gäckade mig. Så till den milda grad att jag ringde Syrran. Hon menade att man ska utgå från kvasten. Hon hade fel, efter några fingerövningar satt figuren. Men My var inte imponerad: Var är fisken? Och var är fatet? Inte vet jag, men så har mönstret hetat i alla tider.

Annars har jag en del datatyper i huvudet. Plus några events, metoder och en massa akronymer som skramlar runt. På fredag kan de kanske bilda ett mönster som går att använda till något matnyttigt.

Bildbar

Den här veckan är jag på kurs och redan dag 1 har jag lärt mig flera saker.

Svart mobil är av ondo
När jag valde min nya mobil tyckte jag att svart kändes mycket sobrare än rosa eller blått. Det var ett misstag. Imorse for jag runt som en galning utan att hitta telefonen. Till slut ringde jag mig själv och då låg den på spisen och vibrerade. Svart telefon på svart keramikhäll, då var den gamla blåa lättare att hålla rätt på. Särskilt som vi har många svarta horisontella ytor att lägga saker på. Och inte en enda blå.

Snäva cirklar
Mitt liv verkar ha gått i stå. Jag rör mig hela tiden i samma kvarter så Norra Bantorget var dagens angenäma överraskning. Senast jag var där låg det ett fult runt hus mitt på torget, om man överhuvudtaget kunde kalla det för torg. Snarare trafikplats. Nu är det rejält uppsnyggat och kurslokalen var i kvarteret som för många år sedan inrymde jättebion Vinterpalatset.

Folk är bra fräcka
När jag tog på mig ytterkläderna upptäckte jag att min sprillans nya åkremsa var puts väck. Och inte bara den, utan halvbegagnade barnremsan var också borta. Plus att mina nycklar låg i fel ficka. Som jag muttrade på vägen mot T-banan. Hur kunde jag vara så dum att jag hängde jackan i kapprummet. Ja, ja, jag får ta det som läropengar.

Ordentligare än jag trodde
Eller kanske vimsigare alternativt glömskare än jag trodde. När jag drog upp plånboken ur ryggsäcken för att köpa en ny remsa, så låg mina remsor på botten av väskan. Pinsamt att jag kastat ur mig anklagelser mot andra och pinsamt att jag gör saker utan att lägga dem på minnet. Även om jag sparade pengar.

Nu är jag spänd på vilka lärdomar morgondagen har i sitt sköte.

Det Värsta

Jag är en människa utan höga förväntningar. Som saknar både visioner och drömmar. Mitt liv har blivit som det blivit utan strategier eller planer från min sida. Och resultatet hittills tycker jag inte är helt oävet. Trots att jag varken spänt bågar eller siktat mot stjärnorna. Även om det finns saker som jag skulle önska vore annorlunda.

Tre barn är en trevlig konsekvens. Och med barn föds diverse drömmar. Är man en oplanerad människa som jag, så är det inga större saker. Att de ska få bra jobb, trevlig partner, trivsamt hem, typ. Framför allt att de ska bli lyckliga. Det räcker till och med att de känner sig tillfreds.

Då och då tänker man på Det Värsta: Bara de inte dör.

Men alla blir inte nöjda och tillfreds med livet. Somliga blir det där dåliga sällskapet man varnar sina barn för. Då tänker man på Det Värsta: Bara han inte blir kriminell.

När elgrindarna på Rosersbergsanstalten slår igen bakom ryggen då vet man och tänker man på Det Värsta igen: Bara han inte skadar någon annan. Och när det blir tumult på finlandsbåten tänker man: Bara han inte tar livet av någon annan.

Och till slut vet man inte vad Det Värsta som kan hända är. Det känns som det mesta redan hänt.

Frånvarointyg

Jag tror jag kör det hela kronologiskt. Varför har jag varit så inaktiv här? Jo, för att det varit så mycket mer där! På jobbet framför allt. Har man Myndigheten som kund så ändras reglerna hela tiden. Tester som skulle göras i januari flyttas till december när jag är på semester. Så det är bara att kavla upp ärmarna och knåda på så vi har något att komma med.

Sen tar det tid att festa. I torsdags var det dags för jobbets Stora Harmoniseringsparty. Uppköparna och uppköpta lekte lekar, käkade buffé och stuffade. Jodå, det var riktigt trevligt tills lekar och mat passerat och jag börja känna mig socialt handikappad och mycket ensam. Som jag brukar göra på större tillställningar. Då promenerade jag hem i det regnvåta novembermörkret.

Lite diarré och förstoppning är det över festligheterna. Svärdottern, Ettans fru, bjöd mig på tjejmiddag på lördagen. Nu när Maken och Ettan ändå fyller fritiden med filmer. Ja, tack sa jag eftersom jag som alla kvinns är tjej ända in i döden.

Två timmar senare ville några halvgamla vänner se oss på middag. Nästa dag kom ännu en inbjudan från några helgamla vänner. Skärpning, kamrater! Sprid lite på gracerna, så ofta blir vi inte bortbjudna.

Övriga tjejer på Svärdotterns middag var i mina barns ålder och yngre. Tvåan och Sally var med så det blev lite barnsnack. En av tjejerna berättade om när hon fick barn nummer två. Äldsta flickan var i treårsåldern och mycket svartsjuk på nykomlingen. Vid ett tillfälle smög mamman efter dottern när hon var på väg in i barnkammaren.

Storasyster tryckte in ansiktet mellan spjälorna på barnsängen och väste fram frågan
- Vem ÄR du, egentligen?

Stella har också varit lite störd över att Sally fått så mycket uppmärksamhet.
- Vi höll på minst lika mycket med dig när du var bebis.
- Men jag kommer ju inte ihåg det!

Festivalänka

Stockholms Filmfestival drar igång så smått ikväll. Och jag är glad att jag slipper. Nej, jag orkar inte passa fler tider än jag behöver. Jag avstår gärna från trängsel i biofoajéer och att armbåga mig fram till en bra plats i en onumrerad salong. Och toaköerna är jag speciellt glad att slippa.

Varken mina ben eller min matsmältning gillar timtal av stillasittande. Det blir nog av den varan på jobbet. Så jag är så glad att få vara hemma och rå mig själv. Maken och Ettan klarar av att festivala på egen hand. Årets första film är Bitch Slap, som introduceras med Förbered dig på mer än ett simpelt cat fight när operationssköterskan, strippan och den psykotiska mördarinnan förenas i öknens jakt på stulna diamanter. Mördarinna?

Först gruffade Maken över min festivalvägran. Ända tills han konstaterade att det skulle bli väl dyrt om två skulle gå. Över 5000. Men jag är med på ett litet hörn. Jag köpte boken, som festivalfilmen Precious är baserad på. Pocket Shop erbjöd den med Festivalrabatt.

Det är skönare att sträcka ut sig i soffan med en pocket än att sitta som en fällkniv bland en massa regnvåta människor, som luktar våt hund. Tycker jag!

Gratisnöje

Imorse blev jag ofrivilligt inblandad i vaccinationshetsen. För en gångs skull fick jag ändan ur vagnen och nappade på erbjudandet om att ta cellprov. Nu har jag missat det säkert tre år i rad och förr eller senare måste man ta tjuren vid hornen. För sin egen skull.

Nu var jag knappast ensam om att ta mig till Mariamottagningen på Wollmar Yxkullsgatan. Det gick nästan inte att komma fram för alla barnvagnar. Oj, oj, oj, så många tusenlappar Söders latteföräldrar lägger ner på Urban Jungle och Buggaboo. Eller gamla 70-talsmodeller i manchester.

På våning tre vaccinerade BVC barn och på plan ett tog man sig an de vuxna. Själv var jag glad att kliva in på mellanplanet, ta en nummerlapp och vara nästa kvinna på tur.

Barnmorskan var av den överpedagogiska och mycket medkännande sorten.
- Jag hoppas att du inte fått vänta länge.
- Nej, det var ingen fara alls.
- Du förstår att en av barnmorskorna är sjuk och då kan det bli väntetider.

Sen började hon med försäkra mig om att undersökningen inte alls var farlig. Nej, då det var bara att slappna av. Hon visste precis vad hon gjorde. Men det var när hon sa  Jag har låst dörren, så du behöver inte vara orolig att någon kommer in, som jag blev riktigt nervös.

Ensam och inlåst med kvinnan med den sammetslena rösten. En människa i stånd att hantera både det ena och det andra fasansfulla instrumentet. Och jag har varit med förr så jag vet att det visst kan göra ont när de nyper en i snippan. Vad de än säger.

Men jag bet ihop tänderna och kunde vackla ut ur rummet efter tio minuter. Efter att ha låst upp dörren.

Rutin

Igår var Sally på lokal för första gången. Och precis som för storasyster Stella ägde premiären rum på Blå Dörren. Men det var skillnad på gångerna. Stella skrek sig igenom sitt restaurangbesök och fick vandra från famn till famn för att föräldrarna skulle få i sig maten. Innan de dröp av med omgivningens anklagande blickar i nacken.

Sally, hon låg lugnt i sin vagnsinsats och trynade trots att jämngamla Zeke, som låg strax bredvid vaknade till och talade om att han var jättehungrig.

På vägen hem konstaterade vi att sanningen i påståendet att man borde få andra barnet direkt, fortfarande gäller. Första barnet får ta alldeles för mycket av föräldrarnas bristande erfarenhet. Klart att ettorna blir oroliga.

Vår Etta skrek sig igenom sina första fyra månader. När han inte sov. Tvåan däremot kunde ligga vaken långa stunder och titta sig runt omkring utan att ge ett knyst ifrån sig. Vi undrade om hon var riktigt frisk. Vaken bebis skriker – tyst bebis sover.

Men nog var hon frisk alltid. Lika frisk som storebror.

Situation Stockholm

Jag är hemlös sen igår morse när min dator inte längre hittade det trådlösa nätverket. Trots att det visst fanns där. Maken dator hittade ut utan några som helst problem. Men inte jag, jag fick nöja mig med 3G-modemet.

Eftersom jag är nätberoende bar jag med mig datorn till jobbet. Inte bara för nätverkets skull utan för att Norton börjar gå mig på nerverna. Stup i kvarten poppar ett meddelande upp om att förnya prenumerationen på virusskyddet. Och nu har Mr Norton börjat bli riktigt hotfull.

De mer tekniskt begåvade småpojkarna på datadriften påstod att det var jag själv som hade stängt av möjligheten att koppla upp mot trådlösa nätverk. Moi? Som inte ens vet hur man gör. Det är nog snarare något litet klåfingrigt barnbarn, som varit framme. Men jag tog på mig skulden. Inte kan jag antyda att småttingar får använda jobbdatorn.

Förhoppningsvis får jag tillbaka maskinen imorgon. Utan fler fientliga påhopp från Norton.

XL

Jag hoppas verkligen att H&M inte gör, som Lindex och snålar med storlekarna nu när de lanserar Jimmy Choos specialkollektion.

Den här väskan blev jag sjukt förälskad i. Bara 799 spänn och i läder.

Så jag bönar och ber att den finns i min storlek! Och att den finns kvar när jag har tid att shoppa.

Surströmming

Hur kommer man på idén till att utnämna spikmattan som årets julklapp? Själv skulle jag inte uppskatta en sån gåva och jag skulle inte drömma om att ge den till någon annan. Det vore som att antyda att mottagaren har problem.

Spikmattemänniskor har helt enkelt redan skaffat ett eget exemplar och de som ingen har, tror inte på den.

Det är lite som surströmming. Antingen gillar man det eller så gör man det inte. De som gillar surströmming köper sin egen och uppskattar man inte surströmming vill man inte gärna få en burk i present.

Sammanfattningsvis

Det är inte klokt vad lite egentligt arbete man hinner på en dag. Lite mail hit och dit. Några telefonsamtal till den och den. Som resulterar i några ytterligare mail fram och tillbaka.

Sen får man ta del av andras mailkonversationer och det medför några uppringningar till Kundtjänst och Datadriften. Som båda säger att problemet är mitt men jag slår ifrån mig: Det här har rullat klockrent ett halvår. Nu ska ni inte komma här och komma.

Men visst var det jag som klantat mig. Men varför har ingen påtalat problemet tidigare? Eller upptäckt det i testerna? Så egentligen var inte felet mitt. Utan kunden, som inte klagat. Alternativt testarna som inte kollat ordentligt.

Där kom jag undan lättvindigt. Men att laga felet föll på min lott och det tog en timme av arbetstiden. Och två timmar gick åt till Workshops med certain topic and issues bl a concerning dashboards to monitor business processes. Och glöm för all del inte vikten av scalability and redundancy.

Men nu blir det inte fler mail, telefonsamtal, workshops eller lagningar. Nu går jag hem.

Trodde jag! Min kollega skrattade bråck på sig åt mitt sista mail med formuleringen: Kunden vill ha ett telefonmöte, förslagsvis 19/11 kl 14.00 om testförförandet …
So what? Klart att kunden i det här fallet befruktar det värsta.

Helt klart en average dag på jobbet. Men här kommer en liten hälsning från en tös med klös. Inte någon medelmåtta. Direkt från Tvåans mobil.

Leopardmönstrat, om än lite i ljusaste laget, klär alltid en skönhet.

Nu får jag sluta med english. Som vanligt  skyller jag ifrån mig. På gubbsen från UK. Who else?

Oinspirerad

Jag är en hemsk människa. Nästan lite skadeglad. För att inte säga elak. När jag behöver lite peppning och känna mig på bättre humör går jag in på blogg.se och kollar. Sajten ger mig kalla kårar med sin röriga design. Bara det känns uppmuntrande. Och för var gång jag tittar in presenteras fler och fler bloggerskor.

Jag trodde att det fanns en tyst överenskommelse att det bara finns sjuksköterskor. Oavsett kön. Andra grupper har manliga titlar. Oavsett kön. Även om jag brukar kalla mig fastighetssköterska, när jag gjort en insats i tvättstugan eller soprummet. Men det är med glimten i ögat. Om Karin och ni andra fattar.

När jag spanat runt brukar jag gå in på webbredaktörskans egen blogg. Karin Olofsson, sjua på mest aktiva och det var hon, den oförskämda människan, som ville ha tips av Annaa om bra äldre bloggerskor. Där frossar jag i krystade och osannolika formuleringar. Som i inlägget om vilka bloggar hon gillar.

Att bloggaren kan uttrycka sig bra skriftligt anser jag är mycket betydelsefullt. … Enligt mig kan en bloggare egentligen skriva om något hur tråkigt eller vardagligt som helst bara bloggaren gör det med inlevelse, igenkännelsefaktor eller glimten i ögat. … Gällande hur privat bloggaren är så ju mer desto bättre.

I det stora hela läser jag bloggar, både i jobb-ändamål samt privat, på samma sätt, som jag läser en tidning och jag tycker därför att det är viktigt att det finns varierat innehåll. I det här sammanhanget bloggar inom olika kategorer. Men för att locka mitt intresse till fullo krävs en genuin kontext, finess och tanke.

Och så mal hon på. Och jag känner mig för en kort stund som en övermänniska. Tills jag ser att hon fått 54 kommentarer på inlägget. Hittills. Visserligen från en massa jasägare och andra som gillar hennes kofta. Men ändå.

Blängsylta

Nu har jag stirrat på skärmen intensivt under hela förmiddagen. Ögonen rinner och jag ser prickar som inte finns. Dessutom flyttar de sig.

Lunchdags! Med andra ord.

Miss Take

Vi har fått tillbaka köksluckor och lådor. Upplevelse var sådär. Vi gick på tumregeln färgen ser alltid mörkare ut när den kommer upp på väggen. Ju större yta, desto mörkare. Så vi valde en väldigt ljus nyans av grågrönt.

Not so very good tumregel. Nyansen är alldeles för ljus så köket ser mest solkigt ut. Får se om det tar sig i dagsljus. Annars får vi leva med det ändå. När vi köpt längre skruvar till handtagen och orkar sätta upp luckorna. Det lär väl dröja ett tag med tanke på att resultatet inte var 100.

Nästa fadäs var en köttbit som hamnat bakom lilla hinken med grekiska yoghurten. Passerat bästföredatum för flera dagar sen och luktade vedervärdigt. I hate to slänga mat. Speciellt när felet är mitt och kostat mig big money.

Då fick det bli sallad med chorizo och svarta bönor. Plus lite krossade valnötter på toppen. Jag försökte återskapa Texas Longhorns dressing med not so very bad resultat. Gräddfil, hackad rödlök och inlagd gurka. Även den hackad i småbitar. Plus lite gurkspad.

Ikväll ser jag Good bye, Lenin på ettan. Om jag orkar. Jag har satt den på inspelning för säkerhets skull. Visserligen har jag sett den ett par gånger, men den tål att ses om. Som jag minns den.

Tänk om jag ångrar mig

och ångrar mig igen. Alltså vaccinationen mot svininfluensan. Den som jag tackade nej till. Inte flunsan men sprutan.

Vi får erbjudandet varje år från företagshälsovården och varje år har jag tackat nej. Mest för att jag tyckt att man kan behöva träna upp immunförsvaret med äkta vara. Och jag tillhör inte någon riskgrupp, så varför skulle jag tacka ja? Speciellt som jag inte fått någon influensa. Inte sen 1976. Då var jag rejält dålig med 40° feber i flera dagar. Innan dess hade Asiaten och/eller Hongkong.

Men så slogs jag av den själviska tanken: Tänk om vi blir dåliga lagom till Sydafrikaresan. Eller under själva resan. Det vore just snyggt.

Så nu vet jag inte hur jag ska göra.

Pallar inte

Om jag av någon anledning vill bli lite deppig tittar jag in på Lidl på hemvägen. Det ligger en butik på Magnus Ladulås gata och varje gång jag kliver in där blir jag betryckt. Lite öststatskänsla över affären.

Man kan inte räkna med att allt man behöver finns där. Inte ens veckans annonsvaror. Och inspirationsfaktorn är lika med noll. Särskilt som man säljer så konstiga saker mitt i maten. Skruvdragare och spolarvätska kan bo granne med potatisen. Fårskinnstofflor och grillkol kan dela utrymme med uddamärkespastan.

Nej, jag gråter inte om de stänger butiken. Jag har vuxit ifrån konservburkar. På pallar.

Sketabra

Gårdagens Winnerbäckskonsert kändes betydligt tätare och rockigare än utomhuskonserterna vi varit på tidigare. Ljudet gick fram på ett helt annat sätt och ljusspelet förhöjde intrycket. Speciellt tunnelbanetåget som passerade i bakgrunden. Dessutom slapp vi skuffandet hit och dit av folk som prompt ska förflytta sig i folkhavet eftersom vi hade sittplatser.

Enda störande momentet var gänget bakom oss där en av killarna var motvillig besökare.
- Jag kan inte komma på att jag hört mer än en av hans låtar. Och det var i en kyrka.
Kompisen bredvid försökte hela tiden peppa med uppmuntrande tillrop som
- Visst är han bra.
- Den låten måste du ha hört förut.
Men han var svårtflörtad och tyckte tillställningen knappt var värd tre av fem möjliga. Trist sällskap för en entusiast.

Sen undrar jag varför publiken är Lasse med Lars Winnerbäck. Hans närmaste kanske inte ens kallar honom det. Men å andra sidan är det svårt att skandera Laars klapp-klapp-klapp, Laars klapp-klapp-klapp eller Vi älskar Laars, vi älskar Laars.

Generationsklyfta

Nytillskottet i familjen heter egentligen inte Sally utan något helt annat. När jag får frågan om föräldrarna bestämt sig för vad flickebarnet ska heta så svarar jag ”Sally” och väntar på reaktionen. Spänt.

Det går en skiljelinje någonstans vi 45. De som är äldre än så, säger spontant: Jaha, som Sally Boop.
Yngre kommenterar med: Som Ugly Sally, menar du.

Farfar ville veta om de hade tänkt ut några fler förnamn. Jodå, hon ska heta Sally Iris Mercedes.
- Mercedes? OK det är i alla fall bättre än Audi.

To do

Köpa barnkläder
Kläderna hänger som säckar på lilla Sally, säger Tvåan. Trots att de är i storlek 56. Jag har fått hedersuppdraget att inhandla några plagg som sitter bättre medan flickebarnet växer till sig.
Köpa vin
Det blir en flaska vin som gåbortspresent på lördag. En dyr rackare från Alsace, till ena paret. Det andra, som vi känner bättre, får gå på whiskeyprovning.
Klippa håret
Det var inte igår och maken antydde att jag börjar likna Janne Schaffer och så kan vi ju inte ha det. Varken Janne eller jag.

Och jag tänker verkligen inte promenera hem. Även om jag inte kan bli mer än genomsur. Det räcker alldeles utmärkt med morgonens övningar.

Det går utför

Va! Tar MUF betalt för spriten? Annat var det när jag var minderårig. Då hette ungdomsförbundet HUF och var inte alls moderat eller återhållsamt. Då bjöd man på alkoholen. Allt annat var en omöjlighet.

Inte sjutton hade vi råd att betala för oss när vi var sjutton, Marika och jag. Vi hade nog med att ciggen kostade 5:25 paketet. Den summan kunde vi Fråga glaset om. Glaset som stod i kökskåpet hemma hos Marika, där Inga-Greta la sina växelpengar. Med lite tur kunde vi få ihop till åtminstone ett paket att dela på. Aldrig att det skulle räcka till några andra utsvävningar.