Nu fattas bara P som i pizza

Det var ett halvår sedan jag stekte pannkakor senast. Och det märktes igår. På flera sätt. Mitt uppdrag för dagen var att hämta barnbarn. På förskola och fritidshem. Och jag kom ihåg att utföra det jag lovat. Det är min stora skräck nämligen. Att telefonen ska ringa vid sextiden och någon på förskola eller fritids ska undra var jag håller hus. Ett scenario inte alltför otroligt; så virrig som jag kan vara.

När vi kom innanför dörren ville barnen ha mat. Gärna mat som börjar på bokstaven P. Precis som dagens barn plägar. Jag kokte pasta och stekte köttfärs och bacon. Stella åt med god aptit medan Sally påstod att hon inte kunde äta så mycket. För det kan man inte när man varit sjuk. Och hon hade minsann haft ont i örat.

Sen ringde faderskapet och meddelade att han fått problem i Malmö. Vem har inte det. Fråga Reepalu, tänkte jag. Budskapet var att han bokat om hemresan till ett senare plan. Och där någonstans började de resultatlösa skafferiräderna. För jag är inte en mormor med skåpen fulla av kakor och kex. Och det var då jag stekte pannkakor.

Jag fick börja med att diska soppsleven. Den som vanligtvis står i bunken på köksbänken. En halvfylld slev är precis lagom för en pannkaka. Men igår var den alldeles fet på utsidan efter att ha stått oanvänd så länge. Efter det fick jag ta mig en funderare på receptet på smeten. Är det 1-2-3. Nej, det är nog ett kakrecept, om jag inte missminner mig. Vad sägs om 4-4-2? Spelsystem i fotboll, tror jag.

Nej, mitt pannkakssystem är 2-4-2. Två deciliter mjöl, fyra deciliter mjölk och två ägg. Och i den ordningen. Det blir runt nio pannkakor. Precis lagom för två barn. Och då kom vi till nästa P. Barnkanalens program Partikelmysteriet. Som gjorde att jag fick hoppa Halv åtta hos mig. (Nu reparerat)

Sen kom faderskapet farande från Bromma flygplats och hämtade upp sina ättelägg och jag kunde vädra ut pannkaksoset.

Besvikelse är bara förnamnet

Nu blev jag sur. Som jag har väntat på den här dagen. Och på det mejl, som jag förväntade att Bokus skulle skicka till mig. Idag är nämligen dagen då Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz skulle komma ut i pocket. Trodde jag. För så stod det på Bokus hemsida.

Det var säkert ett halvår sedan jag la boken på bevakning hos Bokus och när jag inte hade något mejl i inboxen, gick jag in och kollade bokens status. Klockan 9:15 stod det att boken skulle ges ut 2013-05-14. Men det märkliga var att nu, en timme senare, står det

”Den här utgåvan av boken är tillfälligt slut. Klicka ”Bevaka” nedan för att få ett mejl så fort boken går att köpa igen.”

Men hallå, Bokus och Bonnier! Jag hade ju redan lagt boken på bevakning. Hur kan den ha tagit slut innan det kommit ut? Jag anar ugglor i mossen. Eller så är det någon hund begraven.

I väntan på Rosenbergs bok har jag samlat på mig en lista med böcker som jag tänkte beställa samtidigt. För att slippa fraktavgiften. Men nu skiter jag högaktningsfullt i Rosenberg och hans bok. Beställer övriga titlar så att jag är säker på att ha semesterlitteratur

• Johan Hedenberg: Lill-Tarzan å jag – en berättelse från världens bästa land,
• Lena Andersson: Var det bra så? (Stockholm läser)
• Jonathan Tropper: Boken om Joe
• Kristian Lundberg: Och allt skall vara kärlek
• Douglas Kennedy: Ögonblicket
• Carl-Johan Vallgren: Havsmannen
• Karin Alvtegen: En sannolik historia

Och Pricken kan ändå inte vissla

Jag har varit förespråkare för att det inte behövs mer matte i skolan. Alla behöver inte lära sig hur man löser komplicerade matematiska problem. Med reservationen: Om man inte ska jobba med den typen av frågor. Inte kommer jag ihåg vitsen med sinus och cosinus och annat som jag fyllde skallen med i gymnasiet. Och jag har ändå klarat mig hyfsat.

Men igår, när jag tittade på mitt favoritprogram Amazing Race på kanal 6, blev jag betänksam. I programmet tävlar elva tvåmannalag mot varandra. De ska ta sig till olika platser på jorden och lösa uppgifter så snabbt som möjligt. Det par som kommer sist i mål på etappen, åker i regel ut ur tävlingen.

Igår var man bland annat på en boskapsmarknad i Argentina. En massa kossor trängdes i olika fållor och en i varje lag skulle räkna ut medelvikten på djuren i en fålla. En auktionsutropare skrek ut totalvikten och pekade ut fållan. Runt omkring stod människor och förde oväsen. Låtsades lägga bud på korna, typ. Dessutom rörde sig djuren hela tiden. Och det gällde att vara klar med beräkningen innan auktionsförrättaren gick till nästa fålla.

Flera tävlingsdeltagare hade uppenbara svårigheter. Inte bara för att det var en rörig miljö. Ett par stycken visste inte hur man räknade ut ett medelvärde. Och när en av dem fick klart att man ska dividera totalvikten med antalet djur, sa hon: Men jag kan inte division. En annan deltagare, som i och för sig visste hur man skulle räkna, kunde inte runda av resultatet korrekt.

Då blir jag lite mörkrädd. Eller kanske ändå inte. För jag är övertygad om att man även i det amerikanska skolsystemet lär ut division, avrundningsregler och hur man räknar ut ett medelvärde. Antingen hade programdeltagarna aldrig tagit till sig kunskaperna eller så hade de tappat lärdomarna på vägen.

Och här har jag anledning att återanvända seriestrippen som Långkoftan och jag hade på sista sidan i utbildningsmaterialet när vi slet som instruktörer för mer än 15 år sedan.

Samling vid pumpen

pumpen

Här blir man hånad i sitt eget hem. Bara för att jag är fäst vid en detalj i köket. Det handlar om glasbehållaren där jag förvarar mitt diskmedel. Den är frostad och försedd med en förkromad pump. Svagheten i konstruktionen är själva pumpen. Den beckade igen efter ett par år. Och då började jakten.

Jag letade i alla upptänkliga affärer efter en ny pump. Alltså bara själva pumpen utan behållare. Eftersom jag är nöjd med den jag redan har. Lagom stor och man kan se hur mycket diskmedel som återstår. Men det verkar vara omöjligt att hitta någon.

I två omgångar har jag köpt behållare i genomskinlig plast. Och båda gick sönder efter ett tag och på samma sätt. De gick upp i limningen mellan kropp och lock. Eller hur jag ska beskriva det. I förra veckan hände det med exemplar nummer två och då tog jag fram den gamla i glas och skruvade på plastbehållarens pump.

En halvbra lösning. Gängen är densamma, som på den trasiga men pumpens rör räcker inte ner till glaskroppens botten. Så behållaren måste hela tiden vara mer än halvfull.

Igår skämdes Maken ögonen ur sig när jag gick in på Clas Ohlson och frågade om de hade lösa pumpar. Det hade de inte.
- Fattar du inte att det bara är kärringar som frågar efter den typen av reservdelar. Alla andra köper en ny pump ihop med en ny behållare.

Må så vara. Men det är den typen av kärringresonemang som ligger mig varmt om hjärtat.

På hallmattan

Hej kära grannar!
Lördag 11/5 kommer vi ha en överraskningsfest hos oss, så vi hoppas ni kan ha överseende med lite högre ljudvolym denna kväll.  

Stort tack på förhand!
Mvh, Almström/Haglund 4 trappor

Jag avskyr när folk tror att man kan överträda ordningsregler bara för att man har förvarnat om det. Och nu funderar jag på att skriva en lapp och peta ner i brevlådan hos grannen en trappa upp.

Hej på er själva!
Överraskningar ska vara trevliga och mitt överseende står i relation till hur hög volym ni tänker överraska med. Och framför allt hur länge.

Stort tack på förhand!
Mvh Stingslig/Granne 3 trappor 

Snopet

DN skriver idag att fickstölderna ökar. Och det kan jag verkligen hålla med om. Till 100 %. Maken kom hem igår, moloknare än vanligt efter en hård arbetsdag och en ännu hårdare träning. Under arbetsdagen hade hans nya fina mobil fått fötter. Fickan han haft telefonen i, var kvar på arbetsbyxorna, men den var tömd på sitt innehåll.

Jaha, inte hjälper det att sitta och tjura. Nej, det är bara att ta itu med problemet steg för steg.

1. Polisanmälan
Tack, Polisen för att man numera kan anmäla förluster på nätet. Även om vi har Södermalms polisstation två kvarter bort, så är det skönt att slippa gå dit. Man får till och med ett ärendenummer omedelbums och det underlättar i steg två.

2. Försäkringsbolaget
Det gick att göra en anmälan på nätet även hos If, men eftersom deras kundtjänst hade öppet till 21 så ringde jag. Fick prata med en skadereglerare, som sa att eftersom telefonen var alldeles sprillans så ersatte man det fulla värdet minus självrisken. Men vänta tills efter helgen, om utifall mobilen skulle dyka upp. Vilket skulle förvåna med tanke på att telefonen var nyladdad och trots det kunde den inte nås. Alltså var den avstängd eller så hade någon tagit ur SIM-kortet.

3. Tre
Teleoperatören tog emot kundärenden på sin hemsida och Maken kunde snabbt och enkelt döda det existerande SIM-kortet.

Efter det gav jag ett gentilt erbjudande:
- Du kan få låna min gamla HTC.
Men det besvarades bara med en grymtning.

Nygammalt

Jag är så besviken på min mobil. Förr i världen kunde man lita på telefonerna. Man visste att de var som tidsinställda bomber. Någonstans runt apparatens tvåårsdag slutade den helt enkelt att fungera. Och då visste man att det var dags för en ny. För en reparation kostade alldeles för mycket.

I november 2010 fick jag min senaste telefon av min arbetsgivare. Det är två och ett halvt år sedan. Mobilen är en HTC Desire. Jättehet då, men nu känns designen helt ute och telefonminnet är fullt så det går inte att ladda ner några fler appar eller uppdatera dem jag redan har. Men eftersom själva ringfunktionen fungerar kan jag knappast insistera på att få en ny.

Maken älskar ny teknik och köper gärna en ny mobil så snart det bara går. Och när bindningstiden för hans Xperia gått ut, köpte han sig en nyare modell. Jag fick ärva hans begagnade. Den är både snyggare, nyare och fungerar bättre än min. Så jag är nöjd.

Ettan är av samma skrot och korn, som sin far. Så fort en teknisk nyhet dyker upp på marknaden så kan han inte heller bärga sig förrän han har den i sin ägo. Problemet är bara att placera ut den gamla prylen, som fyller samma funktion.

Häromdagen kom han över till mig med sin platta MS Surface. Den gamla alltså. För han hade köpt en ny. Så nu är jag ägare till en läsplatta med touch-skärm. Och eftersom jag är den enda i familjen, som inte redan har en sådan så är jag nöjd.

Ovanstående mobil och platta har gjort mig till Makens driftkucku. – Nöja sig med andras gamla prylar. När det finns nya på marknaden. Är inte det lite patetiskt?

Nej, det tycker inte jag. Varför alltid köpa nytt när det man redan har fungerar? Konsumtion till varje pris, kan inte hålla i längden.